Pourquoi vous doivent akt comme un centre serveur suédois Gabriel de programme de childrens ?
Jag började läsa franska 16:20 i måndags.
Det är jag, en österikare, en spanjor, en amerikan, en korean och 8 japaner.
Vår lärare heter Gabriel och har en mycket gentìl frisyr beståendes av en flottigt hår kammat över en kal hjässa.
Vi har nu i två dagar pekat på stolar, bord, pennor, äpplen och klädhängare sägandes med en aldrig sinande entusiasm: Qu'est-ce que c?est?
- C?est une chaise, et Johan?
- C?est une chaise.
- Et ca, qu'est-ce que c?est?... johan?
- Et ca, qu?est-ce que c?est?
- Mais Johan? Qui est-ce?????
- C?est toi Gabriel.
- C?est vrai Johan! Ca, c?est moi!!!!
Vi har också lärt oss räkna till tio med samma fantastiska pedagogik.
- un, et Johan?
- Un
- Deux, et Johan?
- Deux
- Trois, et johan?
- Trois.
Läraren påminner på vissa sätt om en viss programledare för ett barnprogram som jag tidigare behandlat. Han är väldigt snäll och jag vill väldigt hjärna döda honom väldigt långsamt allt som oftast.
Igår gick jag bort till metron vid Klebér för att åka hem, jag funderade lite på om jag skulle ringa tysken och ryssen som hängde efter mig hela dagen i måndags.
Jag tänkte efter en stund och kom fram till att jag inte alls var intresserad av att lyssna på dom läsandes högt ur ?Bonniers Franska Grammatik? (något som dom med stor entusiasm tagit sig an dagen innan).
Jag gick av vid en station jag aldrig varit vid istället för att åka hem, gick upp för en trappa och hör bakom mig ?ta den där killen till exempel, han lär ju inte vara fransk. Han har ju ändå rätt justa kläder?.
Et bien sûr, där var ett gäng svenskar som på beställning.
Vi hamnade på någon som jag senare fick förklarat för mig var en gaybar, där satt vi och drack oss fulla på martini utan att på något sätt moralisera över den något snäva inställning till fransmännens moderiktighet vi måhända hade.
ps. barnprogrammet på bilden har jag aldrig haft agg jämt emot. ds.
Et, ensemble:
Lararen brydde sig inte ens om att ratta hela provet. Han mumlade nagot pa franska som jag fritt oversatt till:
"Du ar dalig, jattedalig, om jag berattade om dig for min mormor sa skulle hon borja grata"
Got nuthin' but love for ya.
Pappa klagar alltid på incheckningstider.
Han säger att två timmar är för lång tid.
Han säger att affärsresenärerna, för dem räcker det med att checka in en kvart innan.
Han brukar komma sent bara för provocera.
Han sitter alltid kvar längst i vänthallen.
Struntar högaktningsfullt i alla sorters förhållningsorder om stolsrader som ska fyllas i tur och ordning.
Och jag förstå och ha all respekt för hans sak, men det just där vi aldrig kommer mötas på riktigt.
Jag kan inte vara arg på flygplatsen.
Jag kan inte säga, fan för incheckningstider och dyr tax-free.
Jag kan inte tycka illa om personal lika serviceinriktad som kor på grönbete.
Flygplatsen är min vän.
Visst flygplatsen är den där kompisen som kanske har lite mindre självinsikt än de andra.
Flygplatsen är den som kanske rent utav har sårat dig rejält vid tillfälle, men du kommer över det.
Du har vett att förstå att det inte är personligt.
Och självinsikten, det är ju den karaktären och egenheten du alltid har uppskattat.
Du vet att du sällan får en syl i vädret, men det stör dig inte så mycket.
Det är en bra kompis.
En bra kompis försöker man inte styra eller göra om.
En bra kompis snackar man inte skit om.
En bra kompis umgås man med.
Feel the beat from the tambourine, uuuuhhhh yeaaah.
Du kanske är den som går upp rätt mycket i vikt, skaffar dig jättefula tribal-tatueringar över hela armarna och tycker att en bra förfest görs av upp-pitchade medleylåtar konstruerade av hits från 2005.
I sådana fall var det hos dig jag var ikväll.
Jag och A tog oss vidare sen, till det som skulle bli min sista hemmafest här på ett tag.
Där hade jag kul och blev mer på örat än vad örat vanligtvis är på mig.
Strax innan klockan han slå de två på morgonen sa jag adjö till kompis H och hennes kompis med orden:
- Lita aldrig på Rihanna, Beyonce är ett geni, men lita aldrig på Rihanna.
Sen tryckte jag igång "Dancing Queen" på min ipod, och cyklade snabbt så in i helvete, som jag alltid gör när jag är full och när jag är nykter.
Snabbt som själva Lucifer tar förtappade själar gick det alltså.
Jag hade nu Beyonces "irreplacable" i lurarna och skrek till en förbipasserande trio:
- Fy fan va? bra Beyonce är.
På samma sätt som fotbollssupportrar ibland kan skrika "fy fan va? VI é bra".
Sen sladdade jag in på en 50-väg framför en vit SAAB, straxt innan en T-korsning. Jag tänkte att; visst är jag full, men det vore väl fan om man inte hade lite trafikvett.
Jag sträckte nonchalant ut min vänstra hand för att signalera färdriktning, svängde vänster, valde en liten för snäv vinkel mot en hög trottoarkant, välte omkull, gjorde mig illa och låg blixtstilla.
Den vita Saaben svängde höger och visade inga tendenser på at stanna och se efter hur det hade gått med mig. Jag tänkte att den antagligen var nöjd med att en så snabb-cyklande person som jag föll omkull med samma kraft som den jag precis innan fördelade till cykelhjulen med mina ben.
Sen sträckte jag upp min högra knutna näve i luften och sjöng högt:
- You must not know what I mean, you must not know what I mean!
Sen cyklade jag hem, la mig på trottoaren utanför huset, fylle-letade förgäves efter Orions Bälte och lyssnade på
Beach Boys.
I sådana fall var det hos dig jag var ikväll.
Jag och A tog oss vidare sen, till det som skulle bli min sista hemmafest här på ett tag.
Där hade jag kul och blev mer på örat än vad örat vanligtvis är på mig.
Strax innan klockan han slå de två på morgonen sa jag adjö till kompis H och hennes kompis med orden:
- Lita aldrig på Rihanna, Beyonce är ett geni, men lita aldrig på Rihanna.
Sen tryckte jag igång "Dancing Queen" på min ipod, och cyklade snabbt så in i helvete, som jag alltid gör när jag är full och när jag är nykter.
Snabbt som själva Lucifer tar förtappade själar gick det alltså.
Jag hade nu Beyonces "irreplacable" i lurarna och skrek till en förbipasserande trio:
- Fy fan va? bra Beyonce är.
På samma sätt som fotbollssupportrar ibland kan skrika "fy fan va? VI é bra".
Sen sladdade jag in på en 50-väg framför en vit SAAB, straxt innan en T-korsning. Jag tänkte att; visst är jag full, men det vore väl fan om man inte hade lite trafikvett.
Jag sträckte nonchalant ut min vänstra hand för att signalera färdriktning, svängde vänster, valde en liten för snäv vinkel mot en hög trottoarkant, välte omkull, gjorde mig illa och låg blixtstilla.
Den vita Saaben svängde höger och visade inga tendenser på at stanna och se efter hur det hade gått med mig. Jag tänkte att den antagligen var nöjd med att en så snabb-cyklande person som jag föll omkull med samma kraft som den jag precis innan fördelade till cykelhjulen med mina ben.
Sen sträckte jag upp min högra knutna näve i luften och sjöng högt:
- You must not know what I mean, you must not know what I mean!
Sen cyklade jag hem, la mig på trottoaren utanför huset, fylle-letade förgäves efter Orions Bälte och lyssnade på
Beach Boys.
Los Angeles mest erfarne när det kommer till Voice-over heter Warren B. Meyers.
Det sista uppdraget jag fick av L här på elstängselfirman var att klippa ihop något mera reklamfilmsaktigt av instruktionsfilmen.
Han är på semester i en vecka nu. När han undersökte vart han kunde åka under sin lediga vecka såg han en film om ett av hotellen online. L fann det antagligen mycket inspirerande och bad mig sedan göra samma sak, fast om elstängsel.
- Ser du här vad bra dom har fått fram att det här är kul för hela familjen? Så att alla vill åka dit. Och det gör de ju på ungefär 3 minuter. Hur lång är vår film?
Så jag skrev ihop ett nytt litet manus och gjorde en liten kortare film. Jag känner mig rätt nöjd. Det gick också förvånansvärt snabbt, fyra dagar ungefär.
Världens bästa operativsystem, bortsett från andra operativsystem, Windows, var till stor hjälp. Var tredje minut ungefär skrev det ett meddelande till mig, varje gång med samma överraskade entusiasm. Där stod det att nu minsann hade ett oväntat fel uppstått, men att, fear no harm, för windows skulle ta hand om det och stänga av mitt videoredigeringsprogram utan att spara något av det arbete jag gjort sen jag senast sparade.
Det drog också ut på tiden att läsa in "FEXFLEX, ett praktiskt stängsel, ett hållbart stängsel, ett enkelt stängsel" på ett självklart sätt.
Ibland tar jag inte av mig skorna när jag går in, för den där kontinentala känslan.
Oui, et ses yeux amicaux, je voudrais être son ami.
Hittills har jag året 2007 lyckats försaka det mesta av vad ett riktligt, stimulerande och omväxlande socialt umgänge heter. "Rikligt, stimulerande och omväxlande socialt umgänge" heter något väldigt svårt med många konsonanter i följd. Jag har glömt bort hur man uttalar det och har, i rädsla för att röra upp något i det komplicerade förhållande till sitt namn jag vet att "ett rikligt, stimulerande och omväxlande socialt umgänge" redan har, helt enkelt låtit bli att ropa på honom.
Jag har inte varit ute och svirat så mycket här sen jag flyttade hit igen. Det kan på många sätt och vis skyllas på en princip lydandes "jag ska inte gå ut här". Men också det faktum att argumenterande som "jag ska gå ut och svira här för att få ett rikligt, stimulerande och omväxlande socialt umgänge" är att skjuta sig själv i foten väldigt många gånger med luftvärnsmissiler och andra vapen i fullständig O-proportion till din skostorlek.
Fast det grundläggande problemet finns förståss hos mig; min sociala kompetens kan nämligen få människor att blanda ihop konversationer och dinosaurier, undrandes vad som dog ut och inte.
När jag konverserar med människor jag inte känner försöker jag tänka positivt. Jag tänker att det kan inte vara så svårt. Jag tänker att ju fler ord jag får ur mig, ju mer verkar jag trivas i konversationen och ju mer eggar jag motparten att konversera mer.
Exempel.
(någon) - Fick ni stå i kö länge?
Enligt principen ovan svarar ju den vane dels jakande eller nekande, men fyller också ut med en anekdot (ju mer ord...)
- Ja, vi fick stå så länge så vi nyktrade till, men ändå blev Fredde den jäveln kollad av vakten en extra gång. Haha.
Jag svarar jakande, och fyller ut:
- Ja (och så mer ord) ...precis.
När jag flyttar vill jag att allt ska bli som på mellanstadiets språklektioner igen.
(Någon) - Bonjour.
(Jag) - Bonjour.
(Någon) - Tu parle francais?
(Jag) - Pas beacoup.
(Någon) - Quel age à tu?
(Jag) - J'ai 21 ans.
(Någon) - Tu t'appelles comment?
(Jag) - Je m'appelles Johan.
(Någon) - Au revoir.
(Jag) - Au revoir.
(Någon) - Ce Johan semble être un si gentil type, charmant et facile à parler avec.
(Någon) - Oui bien sûr
ps. babelfish, bitch! ds.
Vadå vare' hur långt som helst förut eller?
För en nybörjare som mig, vad är det som gäller?
Idag var andra gången någonsin för mig. 21 år snart varav 20,5 helt utan någon som helst kontakt med fackman på området.
Det handlar förståss om frisören.
Finns det några särskilda förhållningsregler? Vad är standard liksom?
1. Vid själva ingången i en salong, vad är kutym då? Frågar jag bara rätt ut om det är möjligt att ordna till en stilig sidbena här och nu eller ska jag gå lite mera timmitt fram och undersöka möjligheter till tidsbokning? Är det ok att bara gå in och slå sig ner och läsa Svensk Dam Tidning inväntandes att en frisör ska ta kontakt med dig? Är det ok att inte vara så jättesnygg i håret?
2. Ok säg att du nu lyckats komma till det stadiet då du ska slå dig ner i frisörsstolen. Säg att du vet med dig att du inte tvättat håret på ett par dagar samt att du har lika många dagars lager av hårspray i detsamma (det handlar inte om dålig hygien, bara om en precis och väl dokumenterad metod för en bra frisyr), säger jag då det sneglandes på handfaten i vilka jag sett att man kan bli schamponerad i på plats.
Är det vanligt att man klipper sig helt uppochner ändå?
3. Det är ju inte det att jag vill att det ska ta lång tid, men när luggen skulle trimmas någon cm på Guldlock före mig kostade det 80:-.
För att klippa hår runt hela mitt huvud med sax behövdes bara 10 min.
Det kostade 280:-. Även om jag var en av bröderna Bronett borde det rimligen funnits mer hår att klippa än i den cm längst ut i Guldlocks lugg.
Priset baseras väl inte på hur mycket hår som klipps av helt utan någon som helst hänsyn till en sådan sak som symetri?
Är en frisör som klipper snabbt en extra duktig frisör och tvärt om. Finns det ett förhållande mellan snabbare klippning och ökad omsorg för själva frisyren?
4. Får jag kamma till min frisyr efter det att frisören gjort sin lila slut touch? Är det ok att som kille be om hårspray istället för vax eller annat messmörsliknande?
Jag tar tacksamt emot tips och råd.
Apropå inredning
Jag brukar egentligen gilla att sortera saker, men det hänger på att saker och ting ska passa. Alltså, det måste finnas tillräckligt av något för att det ska räcka till en egen kategori annars faller alltihop.
Det är därför jag aldrig har gillat att flytta så mycket som jag kanske skulle ha gjort om jag hade ungefär lika mycket konfirmations- klockor som underkläder.
Det brukar börja bra med att jag packar ner den cd- och vinylsamling som jag enbart använt som en jävligt opraktisk inredningspryl de senaste två åren i gamla kartonger för elstängselaggregat. Skivorna är många, har samma storlek och har alla samma användningsområde. Perfekt liksom.
Sen går jag vidare med böcker, men de brukar aldrig räcka till en egen flyttkartongkartong så jag får blanda dom med tidskrifter, serietidningar och de få DVD:s jag har. Det fungerar ju ändå helt ok eftersom de på ett eller annat sätt är medier allihop. Vid ett tillfälle slängde jag dock alla de politiska tidskrifter jag aldrig läst men aldrig vågat slänga i rädsla för att jag aldrig skulle hjälpa världen då.
Det kom sig av att jag stämde av mitt politiska engagemang till att vara ungefär lika starkt som "Biafrabarn" är ett aktuellt uttryck.
Hursomhelst så ledde det här till att "mediakartongen" blev till "media- samt sängkläder och överkastkartongen". Och? once you pop så går det ju som bekant inte att sluta.
"verktyg- och krimskramskartongen" - här lägger jag bitsen till min borrmaskin (ja jag har en borrmaskin, det är jävligt praktiskt), alla IKEA-nycklar jag samlat på mig, två skiftnycklar, lite skruv, mjukisdjuret "Raffe", ett jättefult halsband jag ville ha när jag konfirmerade mig men inte haft hjärta att slänga, en askkopp och några badminton-bollar.
"sladdar och annat" - här samlar jag förutom sladdar med stickproppskontakt en påse mynt, två ljusstakar, en bild på R. Kelly och ett pingisracket.
"sport och fritid?" - Här lägger jag en basketboll, en fotboll och en morgonrock.
Jag har ännu inte kommit till alla köksattiraljer samt glas och porslin, men jag hoppas kunna sortera det med ett par kryckor jag har kvar sen en envis muskelinflammation.
Har sparat det till sist eftersom jag gömt ett tjugotal cigarettändare (framsorterat från en tidigare flytt) i två kaffemuggar ovanpå min garderob.
Det är en liten lek vi leker jag och mamma, den heter "jag röker inte, alls".
Förvisso har det nyligen nedpackade askfatet stått framme på mitt skrivbord hela sommaren och på det så har jag även så länge jag bott hemma ägnat mig åt synnerligen oregelbunden, dock frekvent, tandborstning.
Men askfatet har vi kommit överens om, är inredningspryl och tandbortsning är ju bra.
Ja, detta om detta.
Saker du inte vissste var jobbiga eftersom du inte är lång.
Det är jättejobbigt att bryta vänster tumnagel så det börjar blöda och skit, genom att slå den i taket när du tar i så hårt att galjen går av, sträckandes din nytvättade t-shirt eller piké för att den ska passa på längden igen.
Någonstans på MSN
D säger: (20.54.19)
när sticker du söderut då?
Jag säger: (20.54.31)
söndag om två veckor
D säger: (20.54.43)
scheisse. spämmamde. hur ska du bo?
Jag säger: (20.55.35)
mm det är det som är kråksången i kråksången
Jag säger: (20.56.00)
jag ska börja med att bo på ett studenthem i två veckor och förhoppningsvis under tiden hitta någon form av andrahandsboende
Jag säger: (20.56.19)
annars får jag väl hitta en fin kartong någonstans
Jag säger: (20.56.43)
det inspirerar ju till upplösning som E bruakr säga
Jag säger: (20.56.51)
öppen planslöning
Jag säger: (20.56.53)
skulle ajg skriva
Jag säger: (20.57.05)
men ajg antar att det gick fram när ajg skrev upplösning
Jag säger: (20.57.13)
eftersom det ju betyder ungefär samma sak
D säger: (20.57.25)
faktiskt inte. och även planslöning är ett dunkelt uttryck får jag säga
Jag säger: (20.57.51)
min tangentbordsanalfabetism når oanada höjder
Jag säger: (20.58.15)
jag ansträngde mig där, men va fan
D säger: (20.58.15)
som tur är är jag ju van
Jag säger: (20.58.29)
ja
D säger: (20.58.38)
jag är lite van. mini-van. badabish!
Jag säger: (20.59.00)
hur var det en adektav ordvits i sammanhanget?
Jag säger: (20.59.11)
adektav
D säger: (20.59.25)
a-d-e-k-v-a-t
D säger: (21.01.30)
om två veckor är det förresten inte söndag
Jag säger: (21.01.50)
asödlkljg
D säger: (21.01.59)
söderköoping
Jag säger: (21.04.01)
det är ingen idé jag försöker längre. i fortsättningen tänker jag studsa en boll mot tangentbordet och slänge in mellanrum med jämna mellanrum så litar jag helt enkelt på att folk vet vad jag nrukar säga.
Jag säger: (21.04.08)
helveteQ!
Jag säger: (21.04.24)
hur lång tid tog inte det där för mig att skriva?
Vänligen läs instruktionerna innan du börjar.
"Välkommen!
Tack för att du har köpt ett av våra elstängselaggregat.
Våra elstängselaggregat är tillverkade för att ge maximal prestanda och användarvänlighet.
Vi är övertygade om att du kommer uppleva ditt elstängselaggregat som både pålitligt och lättanvänt.
Om du har några frågor eller har något att säga om någon av alla våra produkter så tveka inte att höra av dig.
Din åsikt är viktigt och alltid uppskattad."
Det var genom en våg av oföretagsamhet och en serie beslut jag aldrig tog som jag, sommaren 2005, helt enkelt slussades in som förste produktionsansvarig för det som senare skulle kallas "elstängselfilmen".
Ett jobb som helt enkelt gick ut på att göra en instruktionsfilm i elstängseluppsättande med hjälp av en digital videokamera, inga förkunskaper över huvud taget och en dator från 1991.
Det hela visade sig vara precis lika fascinerande som det är många stavelser i "instruktionsfilm i elstängseluppsättande".
I och med att tiden gick fick jag även mer ansvar för försäljning av själva elstängselprodukterna runt nämnda film och någon vecka innan jag flyttade till Göteborg knöts orden "Sales and Custumer Relations" till mitt namn.
Filmen blev aldrig riktigt färdig på grund av den hos redigeringsdatorn något bristande processorkraften och antagligen den hos mig redan diskuterade företagsamheten.
När jag i slutet av maj i år återigen flyttade hem började jag här igen.
Filmen blev klar för någon vecka sedan. Det kändes lite stort. Men i elstängselbranchen finns ingen tid för att vila eller stanna till och fira ett avslutat projekt.
- Chop! Chop!
Som man har hört dom säga på film.
Nu ägnar jag min sista tid här till att översätta instruktionsboken till de nya högteknologiska elstängselaggregat som ska tas in i sortimentet.
Jag vet inte vad grejen är riktigt, men det slukar mig totalt. Jag jobbar helt ärligt 9-10h om dagen med att dels översätta själva texten, men ockås med att pedantiskt förbättra layouten i insturktionsboken.
Till exempel så har det där jävla klappmongot från England som gjort instruktionsboken använt fel typsnitt när han gjort animationer av aggregatets display. Han har tagit någon form av miniräknar-font medans aggregatets display har ett typsnitt uppbyggt av punkter.
Lite mer ansträgning och omsorg för slutprodukten kunde väl ändå vara på sin plats.
" Alla våra aggregat som drivs av ström från elnätet mäter och visar information om stängslets prestanda.
Det är information som kan användas till att utlösa alarm om för stora "läckage" (vegetation etc.) eller kortslutningar uppstår. Att ha hög spänning på ditt elstängsel är grundläggande för att det ska fungera effektivt.
Spänningen kan gå ner på grund av dålig jordning eller otillräckligt stängselunderhåll.
För att samla in nödvändig information har våra aggregat två kontakter utöver standardkontakterna till jord och stängsel."
Informativt och effektivt.
Mormor (god bless her soul) dog tidigare i år. Efter ett par år av senildemens och begynnande pyromani löste hon in sin biljett en söndag i mars, straxt efter det att hon sagt att nu fick moster A gå hem eftersom hon skulle ordna med lite grejer.
När mamma, moster A och moster D sen skulle rensa ur mormors lägenhet fann de exakt vad mormor (och morfar för den delen också, så länge han var närvarande. God bless his soul) kände för att inte slänga saker.
Det visade sig att det mormor och morfar kände var något väldigt grundläggande, något basalt. Som ett oåterkallerligt val de hade gjort, för sina liv.
- Du B, hur skulle det vara om vi aldrig någonsin, överhuvudtaget slängde någonting, med undantag för saker som kan jäsa. Inget liksom, vad tror du?
I stort sett allt, med undantag för ovan nämnda, fanns kvar.
Det var korsordsvinster, kläder som aldrig slängdes utan istället sorterades i någon form av "bör lagas"-högar, blomcheckar från 1980, dagböcker och brev. Så sjukt mycket brev.
Här är det ju lätt att få för sig hur fantastiskt det var att gå igenom alla fantastiska brev mellan mormor och morfar från innan de ens var gifta eller de när mamma skriver till mormor och ber om ursäkt för att hon inte hört av sig på ett tag eftersom hon träffat en kille som senare, skulle det visa sig, startade en elstängselfirma (det är en helt annan historia). Det är ju häftigt att läsa såhär i efterhand, men det är ju också huvudsakligen perspektivet som faktiskt gör det intressant.
Jag vill inte vara krass eller den som över huvud taget gör anspråk på att vara den. Det är bara det att kärlek och andra känslor av den sortens magnitud förvisso är fina och både bör tas till vara på och kanaliseras, men själva kanaliseringen är i nio fall av tio är rent hälsovåldlig när den exponeras för någon annan än dig själv och på sin höjd den du har fjärilar i magen för.
Istället föll jag för morfars pappa (jag vet det låter äckligt, men tänk inte mer på det nu), farfar eller hursomhelst någon som i ett eller två led kunde kopplas ihop med morfar. Han hade en liten anteckningsbok som låg kvar underst i någon av lådorna i någon av byråerna.
I den hade han antecknat tre-fyra rader varje dag om hur vädret var och något kort om vad som hänt under dagen.
18° celcius
Blåsigt under förmiddagen, mer vindstilla mot kvällen.
Regn.
Gick på promenad med hundarna.
(rekonstruktion)
Ibland var han på Skansen och gjorde förteckningar i almanackan över alla djur som fanns där, om de fått några nya ungar och hur många taggar älgarna hade.
Det handlade alltså inte om någon särskilt gastkramande lyrik, bara en extremt disciplinerad bokföring av i första hand själva dagen plus lite extragodis i form av en mening om något han eller någon han kände hade varit delaktig i under dagen.
Jag mins inte riktigt varför, men han hade inget jobb att gå till och något ska man ju göra. Tilläggas bör ju kanske att det inte alls behöver vara så att det gick någon särskild nöd på honom rent materiellt bara för att han inte hade ett arbete att gå till, det gjorde nämligen inte det.
Hursomhelst så beslöt han sig för att helt osentimentalt börja bokföra saker, utan trilla in i något träsk av subjektivt trams eller onödiga detaljer. Informativt och effektivt var ledorden.
"Sökes:
Ung oerfaren person för observation och bokföring av diverse saker. Observationerna bokförs i en liten anteckningsbok. Punktform föredras. Inga särskilda förkunskaper eller meriter krävs. Lön enligt avtal."
Om någon ser något som ovan någonstans så kan den väl säga till?
När mamma, moster A och moster D sen skulle rensa ur mormors lägenhet fann de exakt vad mormor (och morfar för den delen också, så länge han var närvarande. God bless his soul) kände för att inte slänga saker.
Det visade sig att det mormor och morfar kände var något väldigt grundläggande, något basalt. Som ett oåterkallerligt val de hade gjort, för sina liv.
- Du B, hur skulle det vara om vi aldrig någonsin, överhuvudtaget slängde någonting, med undantag för saker som kan jäsa. Inget liksom, vad tror du?
I stort sett allt, med undantag för ovan nämnda, fanns kvar.
Det var korsordsvinster, kläder som aldrig slängdes utan istället sorterades i någon form av "bör lagas"-högar, blomcheckar från 1980, dagböcker och brev. Så sjukt mycket brev.
Här är det ju lätt att få för sig hur fantastiskt det var att gå igenom alla fantastiska brev mellan mormor och morfar från innan de ens var gifta eller de när mamma skriver till mormor och ber om ursäkt för att hon inte hört av sig på ett tag eftersom hon träffat en kille som senare, skulle det visa sig, startade en elstängselfirma (det är en helt annan historia). Det är ju häftigt att läsa såhär i efterhand, men det är ju också huvudsakligen perspektivet som faktiskt gör det intressant.
Jag vill inte vara krass eller den som över huvud taget gör anspråk på att vara den. Det är bara det att kärlek och andra känslor av den sortens magnitud förvisso är fina och både bör tas till vara på och kanaliseras, men själva kanaliseringen är i nio fall av tio är rent hälsovåldlig när den exponeras för någon annan än dig själv och på sin höjd den du har fjärilar i magen för.
Istället föll jag för morfars pappa (jag vet det låter äckligt, men tänk inte mer på det nu), farfar eller hursomhelst någon som i ett eller två led kunde kopplas ihop med morfar. Han hade en liten anteckningsbok som låg kvar underst i någon av lådorna i någon av byråerna.
I den hade han antecknat tre-fyra rader varje dag om hur vädret var och något kort om vad som hänt under dagen.
18° celcius
Blåsigt under förmiddagen, mer vindstilla mot kvällen.
Regn.
Gick på promenad med hundarna.
(rekonstruktion)
Ibland var han på Skansen och gjorde förteckningar i almanackan över alla djur som fanns där, om de fått några nya ungar och hur många taggar älgarna hade.
Det handlade alltså inte om någon särskilt gastkramande lyrik, bara en extremt disciplinerad bokföring av i första hand själva dagen plus lite extragodis i form av en mening om något han eller någon han kände hade varit delaktig i under dagen.
Jag mins inte riktigt varför, men han hade inget jobb att gå till och något ska man ju göra. Tilläggas bör ju kanske att det inte alls behöver vara så att det gick någon särskild nöd på honom rent materiellt bara för att han inte hade ett arbete att gå till, det gjorde nämligen inte det.
Hursomhelst så beslöt han sig för att helt osentimentalt börja bokföra saker, utan trilla in i något träsk av subjektivt trams eller onödiga detaljer. Informativt och effektivt var ledorden.
"Sökes:
Ung oerfaren person för observation och bokföring av diverse saker. Observationerna bokförs i en liten anteckningsbok. Punktform föredras. Inga särskilda förkunskaper eller meriter krävs. Lön enligt avtal."
Om någon ser något som ovan någonstans så kan den väl säga till?
Guys, killar, boys, grabbar.
Världens läskigaste barnprogram heter "amigo". Det går ut på att sex små barn uppdelade i tre lag får delta i en frågesport varpå ett lag blir utslaget, sedan är det lite mer fysiska tävlingar varpå ytterligare ett lag blir utslaget. De laget som är kvar får svara på lite fler frågor och beroende på hur många frågor de svarar rätt på få olika bra priser.Sjävla idén verkar väl inte helt och hållet tokig va? Jag menar lite bildning och fysisk aktivitet är väl aldrig dumt för barn. Men, kära ni, det finns en del med det här programmet som gud inte riktigt har tänkt igenom.
För att börja med något litet bara så har programmet tre stycken tjejer klädda i cheerleader-outfit med pom-poms och allt som står en bit bakom hela tiden. Ibland referar programledaren till dom som "trippelflickorna". Dom gör ingenting. Eller jo föresten, i ett moment där deltagarna skulle memorera saker som rullade förbi på ett rullband så öppnade en av "trippelflickorna" en lucka där grejerna sedan rullade förbi.
De står där klädda i lila glittertyger och ler.
Och så sjungs det hela tiden på något slags sektliknande vis. Programledaren kommer in och sjunger något i stil med "Här är amigo, där allt kan hända, vad är det här, en mimartist!" (här lyfter han på ett vitt lakan och under där finns en mimartist som under resten av sjävla introduktionslåten står i bakgrunden och mimar). Sen får varje tävlande lag sjunga en vers i stil med "här är vi, två coola killar, som ska svara på frågor, heja heja" under ivriga pårop från programledaren. I varje fraseringspaus sticker han in ett "yes", "javisst", "oh ja", "det är grymt", "åh vilket sväng".
När ett lag förlorar sjungs det också, och här är hela publiken med också, typ nåt i stil med "vad synd att ni förlorat, men nu måste ni gå". Och så hela tiden programledaren: "åh", "hahaha", "åh vad ni är bra", "ta i nu då". Ja, en jävla massa sång på ett väldigt konstigt sätt.
Nu tänker du: "ja men kom igen, lite glittriga cheerleaders och sång är väl inget att hoppa högt över". Ok, visst, men beakta detta: Programledaren går på LSD, uppers, speed och kokain.
Jag lovar, det kan inte finnas någon annan förklaring. Jag har aldrig någonsin sett en människa så jävla i gasen. Det finns inte, det är inte naturligt.
Han frågar: Vad heter sveriges stadsminister?
Barnen svarar: Göran Persson.
Programledaren säger: JA DET ÄR RÄTT SVAR!!!!!! GÖRAN PERSSON!!!!!! GAONG GAONG GAONG GAONG!!!!
Nej, jag tror inte att gaong betyder något. Det verkar bara vara något han tar till när han är uppspelt. Det är alltså inte så att det handlar om några avgörande frågor eller så, det är liksom bara sånna små enpoängsfrågor som man börjar lite lätt med, men lik förbannat:
Programledaren: Vad är engelskans Garlic på svenska?
Barnen: Vitlök.
Programledaren: VITLÖK, VITLÖK, VITLÖK, VITLÖK!!!!!! DET ÄR RÄTT SVAR! YES!
Jag blir rädd när jag ser honom på allvar alltså.
Och så "poffmaskinen", som om det inte räkte med drogreklam i programmet. När det konstaterats vilket det första laget att åka ut är och deras avskedssång sjungits så säger programledaren:
"Då så guys, killar, boys, grabbar nu har ni tyvärr förlorat, men det gör inget för ni är BÄST BÄST BÄST I ALLA FALL!!!!! För här i amigo tycker vi att det är så kul att ni vill vara med och vi tycker att det är lika kul när ni måste gå också bara för att här i amigo har vi bara KUL OCH SKOJ OCH ROLIGT OCH HELKUL!!!! FÖR DET ÄR BARA EN LEK OCH DET ÄR ROLIGT!!!!! OCH NU FÅR NI OCKSÅ BLI DOM SÅ FÅR ANVÄNDA 'POFFMASKINEN'!!!! Det är väl bra, vad roligt och kul. OK ÄR NI BEREDDA NURÅ!!!! YES DÅ SKA JAG BARA STÄLLA IN HÄR. (In i studion har det först en stor silvrig sak som ser ut lite som en blandning mellan en gammal väldigt stor dator och en enarmad bandit. Längst upp finns en liten platta som man kan rulla fram antingen "amigo", "A", "B" eller "C" på och på sidan finns en spak att dra i. Programledaren snurrar nu fram bokstaven C eftersom det är lag C som åkt ut) ÄR NI BEREDDA NU! YES! FÖR NU KÖR VI! ALLRIGHT!" Det kommer lite rök upp framför lag C och sedan är de borta.
Den härdade kanske säger "men ändå, lite knark är väl itne så farligt och det är väl kul med rök". Då kommer vi till priserna. Man kan vinna en lektion i hambo. Det fanns liksom ingen ironi, ett av priserna var på fullaste allvar en lektion i hambo för dom små liven med motiveringen att man senare skulle kunna glänsa på fester och gymnastiklektioner. Lite högre upp på skalan fanns att få göra sin egen pizza och grädda den i en äkta pizzaugn. Ärligt, hur spännande kan det vara för en 12-åring? Borde inte de flesta av dem ha fått en hemgjord pizza åt minsotone någon gång som de fått välja ingredienser på.
Jag menar "Grattis, du har vunnit att få lägga konserver och lite ost på en bit bröd, och du frå välja precis vilka konserver du vill!!!".
Ja det var allt för idag.
Timmarna
03:00 Jag säger att kanske borde man packa lite innan man går och lägger sig. E tycker det. Jag packar lite, jag går och lägger mig i min säng tänker att "ja va fan ett avsnitt av "My name is Earl" kanske vore något". Jag sätter alarmet på min mobil till 05:20.
04:00Jag somnar.
06:20 Jag vaknar. E stod i hallen och hade säkert låtit stressad när han sa att vi hade försovit oss om han inte hade sovit precis lika lite som jag. Under nästan fullständigt tystnad går jag bestämt upp ur sängen, trär på mig kläder, tar min packning och springer tillsammans med E mot vagnen. E hinner innan vi låser dörren spinga till kylen och få med sig en euroshopperchokladkaka.
06:27 Vi är vid hållplatsen och konstaterar lite besviket att 7 minuter är lite för långsamt, men framförallt att vi faktiskt kunnat legat kvar tre minuter till i sängen och dragit oss då vagnen inte skulle komma förens 06:30.
06:48 Vi är framme vid centralstationen och springer mot biljettautomaten. E hinner innan vi går på tåget ta en cigarett för att lugna sig lite.
06:57 Tåget går.
10:15 Vi anländer i Örebro. Alla står i vägen. Vi blir lite sura på alla som står i vägen. Fy fan tänker vi. Fy fan säger vi.
10:17 E:s pappa kommer till stationen. E som efter fyra månader nyss fått tillbaka körkortet vill köra. Jag och E:s pappa kommer överens om att det verkar lite läskigt, punkten flyttas ner lite på dagordningen.
10:25 Jag kommer hem till mor och fars hus. Tar det lugnt, njuter av att äta rostat bröd som jag inte behöver pröjsa för.
10:45 Ringer min vän A. Frågar om vi ska spela biljard. Det ska vi.
11:50 Jag anländer till järntorget i Örebro, går bort till videobiljarden för att vänta in A.
12:02A anländer, vi spelar 8-ball. Stärkt av de tidigare dagarnas framgång i internett-snooker spelar jag till en början säkert och med självförtroende, A får spö. Sen spöar A mig mer.
13:00Vi gårr hem till A för att dricka kaffe och spela alfapet. Jag är ganska trött, kaffet gör susen, A får trots att jag ger honom 100 extrapoäng stryk. Det var skönt. Sen spelar vi micro-machines på A:s SEGA. Jag får förlorar. Sen spelar vi NHL 94 på A:s SEGA. Jag är inte bäst. Hårddraget fick jag under dagen mer pisk av A än vad A fick däng av mig. Trist.
17:30 Jag ringer till min vän D och frågar när det är tänkt att kvällens vinprovning ska börja. D vet inte riktigt, men tycker att jag ska komma över så kan vi kan äta pizza tillsammans.
18:10 Jag änländer hos D, vi går och köper pizza. D berättar att hans flickvän M tagit körkort idag. Kul sa jag. Jag ville egentligen skrika "jag vill inte höra om folk som tar körkort, jag har ångest, vet du varför? (och här likt Börja Ahlstedt i Ronja Rövardotter utvbrister 'jag har inget barn, NAAAAHHH' utbrista:) för jag har inget körkort, NAAAAHHH!" Jag sa inget om det. Sen gick vi hem till D och åt pizza.
19:00 Vi korkar upp första vinflaskan och konstaterar att det är ett rätt gott vin. Senare ansluter E och lite senare ändå ansluter än fler nära och kära. VI gör vårat bästa för att bli ganska berusade.
22:45 Vi beger oss mot Babar för att försöka hinna dit innan 11 då gästlistan slutar gälla. Vikomemr lite sent, men vakten är inte så knusslig. Jag dricker under kvällen lite drinkar och lite öl och dansar väldigt mycket.
00:30 Framförallt nu börjar jag dansa väldigt mycket. Jag blir väldigt svettig.
01:57 DJ:n spelar Orups "Stockholm". Jag tycker bättre om den än innan, och då tyckte jag ändå väldigt bra om den innan. Jag dansar än mer. Jag svettas än mer. Jag bli trött.
02:00 Krogen stänger.
02:30 Vi åker taxi mot efterfest. Taxichauffören är snäll och låter inte taxametern gå längre än till 70. När vi kommer fram kissar E straxt bredvid porten.
02:40 Övriga efetrfestdeltagare ansluter och vi kommer in i lägenheten. Jag trivs med att få röka innomhus och bli serverad folköl. Dock har jag lovat mor min att gå på stan med henne dagen efter och börjar fundera på sätt att ta mig hem. Det snöar ganska bra och är säkert minst 10 minusgrader ute. Jag kommer fram till att gång de dryga 5 kilometrarna verkar vara en bra idé. Dock skulle det ju ta ganska lång tid. Jag är lite berusad och tänker att om jag joggar går det snabbare.
03:35 Jag lämnar efterfesten. Jag joggar hem.
04:15 Jag är hemma. Jag strechar.
04:30 Jag somnar.
09:00 Jag vaknar av att min familj ska äta frukost i rummet bredvid. Jag går också upp och en ny dag börjar.
H. O. C. K. E. Y hockey!
Idag har E och jag skrivit hemtenta, förutsättningarna var som följer:3 böcker kursliteratur.
2 av dessa i vår ägo.
3 stycken frågor, en på vardera bok.
0 sidor läst kursliteratur.
25h att göra hemtenta på.
Mycket bra TV underhållning i form av OS.
Klockan 12 lades hemtentan ut på nätet och det var bara att gasa. Jag började starkt med att titta på OS, E hade precis gått upp. Han sysslade med extremsporten strutta runt i morgonrock en stund, sen tog han en dusch, mumlade något om att ska här plugga så ska här finnas snus och försvann sedan iväg ner till kaggeledstorget för att köpa snus.
Klockan 14 tittade jag lite på kursliteraturen och tänkte att jag skulle kanske börjar ögna igenom det där lite, men samtidigt visades snowboardtävlingar på TV så jag gjorde det enda rätta och sätta mig ner framför TV:n igen. Klockan blev 15 och jag tänkte att hockeyn börjar ju 16 så det är ingen idé att börja med något nu, dessutom var det curling på TV:n.
Någon gång har såg jag också glassbilen i fönstret och frågade E om det inte skulle vara fasligt kul om vi skulle handla lite glass. E höll med och sprang iväg ner till glassbilen. Samtidigt satt jag och tänkte att "fan det är väl lite vuxenpoäng att handla från glassbilen". 50 stycken glasspinnar vid namn Kameleont i frysen senare tänkte jag att: "vuxenpoäng... antagligen inte".
Sen åt vi glasspinnar och tittade på hockey, för tillfället ligger vi på 16 stycken (E har ätit fyra).
När hockeyn tog slut började den fasansfullt spännande och ansträngande sporten hittapåonödigasakerattgörasåattduslipperplugga. E började starkt med att gå på toa på serietisdning i 20 minuter. Jag var inte sämre jag utan följde direkt upp med "vänta-med-att-börja-plugga-för-jag-ska-ju-gå-på-toa-när-E-är-färdig-och-det-är-han-ju-alldeles-straxt-så-jag-tittar-på-OS-så-länge".
När E kom ut gick han på "kolla-lite-grejer-på-internet-först-bara-innan-jag-börjar-läsa" och jag gick ju på toa. Medans jag var där inne så passade jag på att ta en dusch och när jag ändå stod i duschen så kunde jag ju lika gjärna ta ett bad tänkte jag och drog av ytterligare en 45 minuter.
När jag kom ut från badrummet gick jag in i "återhämta-mig-efter-det-varma-badet-i-en-kvart-sådär-och-vädra-lite-så-länge". Samtidigt upptäckte jag att E ägnade sig åt klassikern "nä-jag-ska-nog-ta-någonting-att-äta-först". Jag gick ut i köket för att göra honom sällskap och drog upp lite slentrianmässiga förslag messt för att få tiden att gå. E visade prov på rutin och sa att det inte kunde vara någon vidare bra idé att stå i köket och laga mat i en timma när det var OS på tv och faktiskt också fanns en hemtenta att göra. Tillslut förstod vi att vi var tvugna att betälla pizza. Så jag tog en tio minuter för att bestämma vilken pizza jag skulle ha och sedan kunde vi ägna oss åt "fan-absolut-ingen-jävla-idé-att-börja-plugga-nu-vi-ska-ju-straxt-gå-iväg-och-hämta-våra-pizzor". Så vi fick ytterligare 15min härlig OS-tid. Sen gick vi ner till kaggeledstorget och hämtade våra pizzor. Och det skulle väl var själva fan om man hade så mycket att göra att man var tvungen att plugga samtidigt som man åt. Nej, nej inget sånt.
Dessutom var det mer curling på tv:n. Vi tog en timma att smälta pizzan också. Det är aldrig nyttigt att börja stressa när man är helt full i magen. 22:30 slog jag för första gången på allvar upp en av de två böckerna vi hade och klockan 04:30 var jag färdig med besvarandet av två av de tre frågorna. Den tredje hade vi som sagt ingen sportslig chans på.
Ett bra dagsverke tycker jag. E föreslog att vi skulle börja plugga tidigare nästa delkurs och kanske till och med se över det här med vår något dissfunktionella självdiciplin. Jag är tveksam.
Vad gillar jag att göra på dagarna?
På dagarna gillar jag att sitta framför min dator och lägga Spindelharpan samtidigt som jag lyssnar på människor från brooklyn som rappar om att sälja droger och dricka crystal.Ibland bakar jag bröd och tar ett bad också.
Vem är Karin Green?
Jag var på arbetsintervjuv här om dagen. På liseberg. Det var fan så läskigt. Man liksom letar sig runt till baksidan av lisseberg och hitter en liten dörr med den i kallelesen angivnia adressen. Väl där inne står en en stor skylt som berättar att om man är här för intervjuv så ska man följa de gröna markeringarna i golvet. Så man går upp för en trappa och in i smal korridor blint stirrandes på de lisebergsgröna små tejpbitarna i golvet. Plötsligt kommer man fram till ett stort rum till bredden fyllt med nervösa gymnasieundomar som stirrar på varandra som om alla var knivmördare i en mörk gränd.
På ena väggen finns en lång glasruta som känns lite tonad, ungefär som de till förhörsrum i polisserier ni vet? Så alla sitter där, med sina nykopierade betyg och referensnummer i fina små plastfickor omgivna av knivmördare och känner sig samtdigt obehagligt iaktagna av något främmande. Sen plötsligt kommer två personer ut, en kvinna klädd i kostymbyxor, vit blus med stor krage och en skriklila kavaj och en man klädd i kostymbyxor, vit skjorta och en diagonalrutig skriklila slips.
De säger att det ska bli ett litet upprop och att de sedan ska ta bilder på oss. Ingen storebrorskänsla där inte. Sen delades vi in i två grupper och hade gruppintevjuv. Vi satt runt ett avlångt bord, på det stod två skålar med Twist-blandning. Ingen vågade ta något. Kvinnan i den skriklila kavajen sa åt oss att för all del ta för oss av godiset. Ingen tog något. Vi pratade lite och sedan gick de klädda i skriklila intervjuvarna iväg en stund, innan de gick ut sa de att vi för all del skulle ta för oss av godiset. Ingen tog något.
Sen blev det små individuella intervjuver och frågan kom: "Har du någon svag sida eller dålig egenskap?". Jag skurvade lite på mig och sa att det förståss var svårt att svara på, men drog tillslut till med att jag ibland kunde ha svårt att öppna mig för folk och vara jättesocial på en gång. Skitbra med tanke på att jag under gruppintervjuven suttit och pratat om hur viktigt det är att man får en bra sammanhållning med sina arbetskamrater, att man kan prata och ha roligt tillsammans.
Men kanske gjorde jag ett hyfsat intryck i alla fall.
För övrigt såg jag den sötaste tjejen jag någonsin sett kanske i den där första samlingssalen med det mörktonade fönstret. Jag hade satt och funderade på hur jag på mest avslappnade och enklaste sätt skulle kunna ta kontakt med henne och blev nervös över sjävla tanken på att jag antagligen skulle göra det. Jag blev tvungen att med händerna vrida bort mitt huvud och tyst viska för mig själv "focus man, focus". Det kunde ju räcka att vara toknervös inför arbetsintervjuven tänkte jag. Karin Green hette hon för övrigt (jag snappade upp det vid uppropet).
Jag har sökt över hela internett efter henne, utan vidare lycka. Det är svårt med männskor som inte använder internett för att totalexponera sig själva.
Joråsatte...
På ena väggen finns en lång glasruta som känns lite tonad, ungefär som de till förhörsrum i polisserier ni vet? Så alla sitter där, med sina nykopierade betyg och referensnummer i fina små plastfickor omgivna av knivmördare och känner sig samtdigt obehagligt iaktagna av något främmande. Sen plötsligt kommer två personer ut, en kvinna klädd i kostymbyxor, vit blus med stor krage och en skriklila kavaj och en man klädd i kostymbyxor, vit skjorta och en diagonalrutig skriklila slips.
De säger att det ska bli ett litet upprop och att de sedan ska ta bilder på oss. Ingen storebrorskänsla där inte. Sen delades vi in i två grupper och hade gruppintevjuv. Vi satt runt ett avlångt bord, på det stod två skålar med Twist-blandning. Ingen vågade ta något. Kvinnan i den skriklila kavajen sa åt oss att för all del ta för oss av godiset. Ingen tog något. Vi pratade lite och sedan gick de klädda i skriklila intervjuvarna iväg en stund, innan de gick ut sa de att vi för all del skulle ta för oss av godiset. Ingen tog något.
Sen blev det små individuella intervjuver och frågan kom: "Har du någon svag sida eller dålig egenskap?". Jag skurvade lite på mig och sa att det förståss var svårt att svara på, men drog tillslut till med att jag ibland kunde ha svårt att öppna mig för folk och vara jättesocial på en gång. Skitbra med tanke på att jag under gruppintervjuven suttit och pratat om hur viktigt det är att man får en bra sammanhållning med sina arbetskamrater, att man kan prata och ha roligt tillsammans.
Men kanske gjorde jag ett hyfsat intryck i alla fall.
För övrigt såg jag den sötaste tjejen jag någonsin sett kanske i den där första samlingssalen med det mörktonade fönstret. Jag hade satt och funderade på hur jag på mest avslappnade och enklaste sätt skulle kunna ta kontakt med henne och blev nervös över sjävla tanken på att jag antagligen skulle göra det. Jag blev tvungen att med händerna vrida bort mitt huvud och tyst viska för mig själv "focus man, focus". Det kunde ju räcka att vara toknervös inför arbetsintervjuven tänkte jag. Karin Green hette hon för övrigt (jag snappade upp det vid uppropet).
Jag har sökt över hela internett efter henne, utan vidare lycka. Det är svårt med männskor som inte använder internett för att totalexponera sig själva.
Joråsatte...
Stevie Wonder har inga problem med det i alla fall.
Vad är det för fel med tjejer? Vad är det för fel med söta tjejer. Dom bara går hem utan ett ord. Dom bara sticker. Utan att man ens får lära känna dom. Utan att man ens får prata med dom. Tycker jag är lite dålig stil.E och jag pratade lite om hur vi alltid tänker när vi utbytt blickar, eller trott oss utbyta blickar med någon (det är så man gör i Sverige, man glor lite på varandra och sen låtsas man som om man inte glor på varandra och sen ser man aldrig varandra igen) och personen i fråga bara försvinner eller helt uppenbart går hem.
VI burkar tänka att man borde sätta in en annons i GP "Vart tog du vägen du tjej i blommig tröja som tittade på mig. Vi stod på närmast DJ-båset på pusterviks övervåning och dansade en meter ifrån varandra. Jag hade en svart kortärmad skjorta och tittade på dig. Hör av dig." Eller kanske nåt på blocket.
Vad är problemet liksom. Varför kan människor inte bara stanna en och säga att "Hej, jag ska gå hem nu, men kan jag ta ditt telefonnummer så ringer jag dig imorrn?". Varför ska jag behöva ta någon som hellst kontakt, någon annan kan väl ta kontakt med mig. Jag blir så trött på det, usch, som ni beter er.
Någon har ju dött förvisso.
Ok jag tänker börja med en varning. Om du följer SVT:s sändingar av six feet under är det som kommer skrivas i den här bloggen grova jävla spoilers, så sluta läsa på en gång om du inte vill veta vad som händer i säsong 4 och 5, jag menar det, det vore trist att förstöra för er.Så på allvar nu, sluta läs om du inte vill veta vad som kommer hända i säsong 4 och 5, låt bli,´läs inte vidare. Sista chansen nu, läs inte mer!
Jag hade tänkt jag skulle gå och lägga mig och sova nån gång vid tolvtiden på kvällen, eller kanske titta lite på six feet under och somna någon timma senare. Jag älskar den där serien alltså. Det följde sig inte bättre än att jag tittade tre avsnitt och plötsligt dog Nate. Igen.
Jag blev helt jävla förstörd och började gråta som om det var min egen bror som dött. Det var inte riktigt klokt. Efter det var det bara tre eller fyra avsnitt kvar och det var verkligen inte läge att sova. Hela efterföljane avsnittet grät jag, men lyckades sedan ett par minuter in i det efter det att hejda mig lite.
Jag snackar inte om några små tårar nu alltså som kanske kommer fram bara lite i ena ögonvrån, jag befann mig i själva definitionen av att gråta. Det bara rann och jag fick anstränga mig för att inte låta så mycket att E skulle komma och fråga om någon hade dött eller. Någon hade ju dött förvisso, men det tröst var inte riktigt på sin plats just för den sakens skull.
Klockan fem klickade jag igång det sista av snittet och tittade andaktsfullt igenom hela introt som jag vanligtvis brukar hoppa över. Det mesta gick bra. Brendas nya bebis verkade må bättre, Claire fick ett jobb i New York som fotograflärling, Keith och Davids barn bettete sig, Ruth verkade må bättre och Rico och Vanessa planerade att öppna ny begravningsbyrå. Men så plötsligt sitter allesammans runt ett bord och äter för att fira av Claire som ska flytta. Dom pratar om Nate, skålar för honom och jag börjar återigen gråta som ett barn. Och den här gången kommer det riktiga hulkningar och grejer också.
Men det är liksom inte nog där utan nu för man se hur dom en efter en, Ruth, Keith, Brenda, David, Rico och Claire dör i framtiden. Jag blir skakig bara jag tänker på det och det säger hur fan det kändes för några timmar sen när jag såg det. Jag grät mer än jag kan minnas att jag gjort någonsin antagligen.
För att ta ner mig på jorden lite var jag tvungen att gå upp, spola en massa vatten i ansiktet på mig själv och sedan titta på två avsnitt av "Everybody hates Chris". Klockan måste väl ah varit bortåt sju är jag somnade och klockan kvart i tolv vaknade jag. Jag känner mig fortfarande skakig. Vore det inte så förbannat mycket snö ute kanske jag skulle gå på en förbannat lång promenad.
Det är en bra serie. Det är trist att det är slut nu. Usch ja.