Tradin' War Stories

Det var fint väder idag, sjukt fint, så jag satt en stund vid floden tillsammans med ett gäng Parisare som likt alla andra dagar i oktober inte ser några som helst problem med att använda Seines kaj som vilken medelhavsstrand som helst.
Men speedos och solkräm i all ära, jag fick nog och beslöt mig för att vandra runt lite i mitt kvarter.
Det visade sig också rätt snart vara en relativt försumbar aktivitet. Soligt väder lockar ju nämligen fram alla de där vidriga människorna vars huvudsakliga syfte i livet verkar vara att vara många, på samma ställe, vid samma tid och i vägen. Så jag gick hem för att kolla facebook eller något annat typiskt franskt man kan passa på att göra när man ju faktiskt bor i Paris. Jag tröttnade på det efter ett tag också.

Samtidigt kröp sig hungern på och eftersom jag allt för många gånger den senaste tiden gjort vegetariska croque monsieur i stekpanna (jag har ingen ugn) så kände jag att jag borde hitta på något annat.
Och det var antagligen här gud eller någon annan högre makt beslöt sig för att använda sitt gudomliga inflytande på mig. Kanske har antalet tillfällen hemlagade rätter innehållandes huvudsakligen acrylamid tillagats sjunkit så drastiskt på sista tiden att gud eller någon högre makt helt enkelt kände sig tvungna att kvotera in ett sådant tillfälle i mitt liv för att försöka bibehålla ett gudomligt omfångsrikt spann av rätter som tillagas hemma i allmänhet. För sekunderna senare tänkte jag, utan att någonsin tidigare ens ha övervägt att överväga det:

- Jag borde kanske fritera något, lök typ.

Tänkt och gjort, jag gick ner till mitt lokala snabbköp och köpte lite ingredienser till frityrsmet. Jag hällde i en ansenlig mängd olja i en kastrull, satte plattan på max, kände mig väldigt nöjd med att ha lärt mig vad bakpulver heter på franska och började skära upp lite lök.
Det började komma väldigt mycket rök från kastrullen med oljan, men jag tänkte att det är väl så det ska vara. Jag la ett lock på kastrullen och öppnade ett fönster.
Plötsligt märker jag att locket börjar hoppa lite och att underliga blå ljusfenomen visar sig därunder. Jag kliar mig lite i huvet och lyfter på locket för att se efter.
Det visar sig att jag värmt upp oljan till självantändning. "Oj" tänker jag, lyfter av kastrullen och står en stund med 5 dl brinnande i olja i handen och funderar på vad man egentligen gör med 5 dl brinnande olja. Jag kommer till slutsatsen att ingen eld kan väl vara svårare än att den löses med vatten, right?
Inte, right.
Inte right alls, överhuvudtaget, någonsin... skulle det visa sig.

Alla ni som är någorlunda allmänbildade eller någonsin lyckats allt för bra med att värma olja vet att kallt vatten sprutat ner i självantänd olja fungerar som tändvätska och inget annat. Själv tillhörde jag ju som historien visat inte någon av ovanstående kategorier, varför jag gapade rätt stort när jag såg hela min parisiska köksvrå stå i stora orangea lågor.
Jag hann tänka att "jaha här står jag och eldar upp min svarthyrda lägenhet i Paris" och "undrar om jag hinner hämta kameran".
Jag hann inte tänka mer än det eftersom eldsvådan aldrig lyckades få fyr på köksluckorna eller tapeterna runtomkring och därför bara varade i 6-7 sekunder.

Jag skadade mig inte på något vis och elden resulterade till största delen enbart i sotmärken över hela köket möjliga att skrubba bort.
6 till 7 sekunder av eldinferno i mitt kök räckte hursomhelst alldeles utmärkt för mig att förstå att vegetariska croque monsieur var precis vad jag var sugen på.