Vad gillar jag att göra på dagarna?
På dagarna gillar jag att sitta framför min dator och lägga Spindelharpan samtidigt som jag lyssnar på människor från brooklyn som rappar om att sälja droger och dricka crystal.Ibland bakar jag bröd och tar ett bad också.
Vem är Karin Green?
Jag var på arbetsintervjuv här om dagen. På liseberg. Det var fan så läskigt. Man liksom letar sig runt till baksidan av lisseberg och hitter en liten dörr med den i kallelesen angivnia adressen. Väl där inne står en en stor skylt som berättar att om man är här för intervjuv så ska man följa de gröna markeringarna i golvet. Så man går upp för en trappa och in i smal korridor blint stirrandes på de lisebergsgröna små tejpbitarna i golvet. Plötsligt kommer man fram till ett stort rum till bredden fyllt med nervösa gymnasieundomar som stirrar på varandra som om alla var knivmördare i en mörk gränd.
På ena väggen finns en lång glasruta som känns lite tonad, ungefär som de till förhörsrum i polisserier ni vet? Så alla sitter där, med sina nykopierade betyg och referensnummer i fina små plastfickor omgivna av knivmördare och känner sig samtdigt obehagligt iaktagna av något främmande. Sen plötsligt kommer två personer ut, en kvinna klädd i kostymbyxor, vit blus med stor krage och en skriklila kavaj och en man klädd i kostymbyxor, vit skjorta och en diagonalrutig skriklila slips.
De säger att det ska bli ett litet upprop och att de sedan ska ta bilder på oss. Ingen storebrorskänsla där inte. Sen delades vi in i två grupper och hade gruppintevjuv. Vi satt runt ett avlångt bord, på det stod två skålar med Twist-blandning. Ingen vågade ta något. Kvinnan i den skriklila kavajen sa åt oss att för all del ta för oss av godiset. Ingen tog något. Vi pratade lite och sedan gick de klädda i skriklila intervjuvarna iväg en stund, innan de gick ut sa de att vi för all del skulle ta för oss av godiset. Ingen tog något.
Sen blev det små individuella intervjuver och frågan kom: "Har du någon svag sida eller dålig egenskap?". Jag skurvade lite på mig och sa att det förståss var svårt att svara på, men drog tillslut till med att jag ibland kunde ha svårt att öppna mig för folk och vara jättesocial på en gång. Skitbra med tanke på att jag under gruppintervjuven suttit och pratat om hur viktigt det är att man får en bra sammanhållning med sina arbetskamrater, att man kan prata och ha roligt tillsammans.
Men kanske gjorde jag ett hyfsat intryck i alla fall.
För övrigt såg jag den sötaste tjejen jag någonsin sett kanske i den där första samlingssalen med det mörktonade fönstret. Jag hade satt och funderade på hur jag på mest avslappnade och enklaste sätt skulle kunna ta kontakt med henne och blev nervös över sjävla tanken på att jag antagligen skulle göra det. Jag blev tvungen att med händerna vrida bort mitt huvud och tyst viska för mig själv "focus man, focus". Det kunde ju räcka att vara toknervös inför arbetsintervjuven tänkte jag. Karin Green hette hon för övrigt (jag snappade upp det vid uppropet).
Jag har sökt över hela internett efter henne, utan vidare lycka. Det är svårt med männskor som inte använder internett för att totalexponera sig själva.
Joråsatte...
På ena väggen finns en lång glasruta som känns lite tonad, ungefär som de till förhörsrum i polisserier ni vet? Så alla sitter där, med sina nykopierade betyg och referensnummer i fina små plastfickor omgivna av knivmördare och känner sig samtdigt obehagligt iaktagna av något främmande. Sen plötsligt kommer två personer ut, en kvinna klädd i kostymbyxor, vit blus med stor krage och en skriklila kavaj och en man klädd i kostymbyxor, vit skjorta och en diagonalrutig skriklila slips.
De säger att det ska bli ett litet upprop och att de sedan ska ta bilder på oss. Ingen storebrorskänsla där inte. Sen delades vi in i två grupper och hade gruppintevjuv. Vi satt runt ett avlångt bord, på det stod två skålar med Twist-blandning. Ingen vågade ta något. Kvinnan i den skriklila kavajen sa åt oss att för all del ta för oss av godiset. Ingen tog något. Vi pratade lite och sedan gick de klädda i skriklila intervjuvarna iväg en stund, innan de gick ut sa de att vi för all del skulle ta för oss av godiset. Ingen tog något.
Sen blev det små individuella intervjuver och frågan kom: "Har du någon svag sida eller dålig egenskap?". Jag skurvade lite på mig och sa att det förståss var svårt att svara på, men drog tillslut till med att jag ibland kunde ha svårt att öppna mig för folk och vara jättesocial på en gång. Skitbra med tanke på att jag under gruppintervjuven suttit och pratat om hur viktigt det är att man får en bra sammanhållning med sina arbetskamrater, att man kan prata och ha roligt tillsammans.
Men kanske gjorde jag ett hyfsat intryck i alla fall.
För övrigt såg jag den sötaste tjejen jag någonsin sett kanske i den där första samlingssalen med det mörktonade fönstret. Jag hade satt och funderade på hur jag på mest avslappnade och enklaste sätt skulle kunna ta kontakt med henne och blev nervös över sjävla tanken på att jag antagligen skulle göra det. Jag blev tvungen att med händerna vrida bort mitt huvud och tyst viska för mig själv "focus man, focus". Det kunde ju räcka att vara toknervös inför arbetsintervjuven tänkte jag. Karin Green hette hon för övrigt (jag snappade upp det vid uppropet).
Jag har sökt över hela internett efter henne, utan vidare lycka. Det är svårt med männskor som inte använder internett för att totalexponera sig själva.
Joråsatte...
Stevie Wonder har inga problem med det i alla fall.
Vad är det för fel med tjejer? Vad är det för fel med söta tjejer. Dom bara går hem utan ett ord. Dom bara sticker. Utan att man ens får lära känna dom. Utan att man ens får prata med dom. Tycker jag är lite dålig stil.E och jag pratade lite om hur vi alltid tänker när vi utbytt blickar, eller trott oss utbyta blickar med någon (det är så man gör i Sverige, man glor lite på varandra och sen låtsas man som om man inte glor på varandra och sen ser man aldrig varandra igen) och personen i fråga bara försvinner eller helt uppenbart går hem.
VI burkar tänka att man borde sätta in en annons i GP "Vart tog du vägen du tjej i blommig tröja som tittade på mig. Vi stod på närmast DJ-båset på pusterviks övervåning och dansade en meter ifrån varandra. Jag hade en svart kortärmad skjorta och tittade på dig. Hör av dig." Eller kanske nåt på blocket.
Vad är problemet liksom. Varför kan människor inte bara stanna en och säga att "Hej, jag ska gå hem nu, men kan jag ta ditt telefonnummer så ringer jag dig imorrn?". Varför ska jag behöva ta någon som hellst kontakt, någon annan kan väl ta kontakt med mig. Jag blir så trött på det, usch, som ni beter er.
Någon har ju dött förvisso.
Ok jag tänker börja med en varning. Om du följer SVT:s sändingar av six feet under är det som kommer skrivas i den här bloggen grova jävla spoilers, så sluta läsa på en gång om du inte vill veta vad som händer i säsong 4 och 5, jag menar det, det vore trist att förstöra för er.Så på allvar nu, sluta läs om du inte vill veta vad som kommer hända i säsong 4 och 5, låt bli,´läs inte vidare. Sista chansen nu, läs inte mer!
Jag hade tänkt jag skulle gå och lägga mig och sova nån gång vid tolvtiden på kvällen, eller kanske titta lite på six feet under och somna någon timma senare. Jag älskar den där serien alltså. Det följde sig inte bättre än att jag tittade tre avsnitt och plötsligt dog Nate. Igen.
Jag blev helt jävla förstörd och började gråta som om det var min egen bror som dött. Det var inte riktigt klokt. Efter det var det bara tre eller fyra avsnitt kvar och det var verkligen inte läge att sova. Hela efterföljane avsnittet grät jag, men lyckades sedan ett par minuter in i det efter det att hejda mig lite.
Jag snackar inte om några små tårar nu alltså som kanske kommer fram bara lite i ena ögonvrån, jag befann mig i själva definitionen av att gråta. Det bara rann och jag fick anstränga mig för att inte låta så mycket att E skulle komma och fråga om någon hade dött eller. Någon hade ju dött förvisso, men det tröst var inte riktigt på sin plats just för den sakens skull.
Klockan fem klickade jag igång det sista av snittet och tittade andaktsfullt igenom hela introt som jag vanligtvis brukar hoppa över. Det mesta gick bra. Brendas nya bebis verkade må bättre, Claire fick ett jobb i New York som fotograflärling, Keith och Davids barn bettete sig, Ruth verkade må bättre och Rico och Vanessa planerade att öppna ny begravningsbyrå. Men så plötsligt sitter allesammans runt ett bord och äter för att fira av Claire som ska flytta. Dom pratar om Nate, skålar för honom och jag börjar återigen gråta som ett barn. Och den här gången kommer det riktiga hulkningar och grejer också.
Men det är liksom inte nog där utan nu för man se hur dom en efter en, Ruth, Keith, Brenda, David, Rico och Claire dör i framtiden. Jag blir skakig bara jag tänker på det och det säger hur fan det kändes för några timmar sen när jag såg det. Jag grät mer än jag kan minnas att jag gjort någonsin antagligen.
För att ta ner mig på jorden lite var jag tvungen att gå upp, spola en massa vatten i ansiktet på mig själv och sedan titta på två avsnitt av "Everybody hates Chris". Klockan måste väl ah varit bortåt sju är jag somnade och klockan kvart i tolv vaknade jag. Jag känner mig fortfarande skakig. Vore det inte så förbannat mycket snö ute kanske jag skulle gå på en förbannat lång promenad.
Det är en bra serie. Det är trist att det är slut nu. Usch ja.
Ett långt inlägg som blev kort.
Jag skrev ett långt inlägg om min promenad ut till kortdedala igår och lite om lösgodis idag, men jag var lite klantig och nu orkar jag inte skriva det igen. Let by gones be by gones.
Jag skriver något imorgon kanske, då ska jag gå upp tidigare än jag någonsin gjort här i Göteborg.
So long!
Jag skriver något imorgon kanske, då ska jag gå upp tidigare än jag någonsin gjort här i Göteborg.
So long!
Det skulle ju vara dans, dans, dans.
Fredagsnatten blev en fin natt. Det hela började med en paltkoma, paltkoma är den trötthet som uppstår efter det att man ätit en massa mat. Här skulle min vän D förståss opponera sig det grövsta och påpeka att paltkoma endast kan uppstå efter det att man ätit palt, men eftersom jag sällan äter palt, men ofta upplever trötthet efter det att jag käkat mat så tänker jag fortsätta att , möjligen felaktigt men likförbannat, använda ordet paltkoma då ordet koma för sig självt inte är lika talande.
Paltkoma är något jag de senaste dagarna upplevt mycket av, så till den milda grad att jag nästan somnat.
I fredags gick jag in på E:s rum (det är det enda med en dörr, mitt rum är det rummet som även går under benämningen varddagsrummet) och la mig i hans säng en stund för att vila då jag led av grov paltkoma efter de snabbmakaroner med quornfärssås vi tidigare förtärt. Samtidigt sjöng E och vår vän högt till moulin rouge soundtracket. Det är ett jävla bra soundtrack.
När jag senare kände mig lite piggare anslöt jag och vi dansade och sjöng till både Jussi Björlings inspelning av Oh Helga Natt (vi var tvugnat att passa på när det var 20 dag knut, sista chansen innan december liksom) och en tokig göteborgare bortom både vett och sans som sjöng något om att ramla. Det var en ganska fantastisk förfest. Vi trädde kökshandukar kring huvudet som bandanas.
Vi försökte hinna med den sista vagnen innan den helt åt helvete, jävla, fruktansvärt, skitlöjliga, och rent av provocerande nattaxan började gälla, men vi missade vagnen precis och det fanns inte ritkgit någon chans i hela det lilla helvete som vi kan kalla för göteborgs kollektivtrafik att vi tänkte betala dubbel taxa bara för att ta en vagn som gick 15 min senare.
Vi kom in till stan utan komplikationer, men på centralen stod ett par reflexvästar som förvisso var väktare, men ändå reflexvästar så vi hoppade av och gick bort till pustervik. Där dansade vi tills vår besökande vän tappade känseln i fötterna (på riktigt alltså, hon har nån nervsjukdom som är ganska läskigt, men jag brukar försöka ta det ungefär lika kallt som hon verkar ta det). Det var fruktansvärt roligt.
Det händer som jag tidigare nämnt att jag och E går hem till kaggeledstorget när vi varit ute och rännt på natten, men vår besökande vän som just för till fället saknade rörelseförmåga i sina fötter gjorde klart för oss att det inte var den sortens aktiviteter vi skulle ägna oss åt denna natt. Så vi gick mot närmsta spårvagn och tänkte att ikväll vinner vässttrafik då, vi hade ju i alla fall plankat på vägen in.
Men halvvägs till hållplatsen fick vi istället tag på Klas (han heter inte så egentligen). Han erbjöd sig att köra hem oss för en hundring istället. Och får man välja mellan att betala 40 spänn för att sitta på en skabbig språvagn som antagligen inte tänkte behaga komma innom en 20 minuter eller betala 30 spänn för att få åka bil hela vägen hem på en gång så är det inte så svårt att bestämma sig.
Missförstå mig rätt nu, jag tycker man ska betala skatt och allt det där, men har man en kollektivtrafik där ordet kollektiv endast verkar finnas med för att någon tyckte det verkade jävligt häftigt att ha så många staveleser i ett och samma ord får man fan skylla sig själv.
Sen kom vi hem och lyssnade en sväng på Jens Lekmans Black Cab innan vi gick till sängs. Det var himmelskt trevligt att ha vår vän på besök ända från uppsala. Hon är en fantastiskt hjärtlig person.
Hon åkte hem på Lördagsmorgonen och i övrigt finns inte så mycket att säga om helgen.
E och jag försökte oss på ett Star Wars-maraton, men vi fick bara ner en massa dåliga rippar och väldigt långsamt gick det. Vi har tagit oss igenom de två första filmerna nu i alla fall.
Annars har jag lyssnat mycket på Kanye West också, och han kan ju sin skit.
Ja just det vår vän http://klamydia.blogspot.com och även E http://leavetheguntakethecannolis.blogspot.com har varsinn blogg.
På TV går det mycket bra.
Igår var en spännande dag på många sätt och vis. Jag och vår besökande vän tittatde på TV hela dagen. Vi gjorde oss lustiga över nån modell och hennes TV-show samtidigt som vi åt gårdagens snacks och sa nerbäddade i våra täcken att det är jobbigt att vara arbetslös.
Det fanns någon lös tanke om att gå på en pop-klubb när kvällen väl knackat på, men det blev liksom aldrig av. VI beställde pizza istället, från Rancho nere på kaggeledstorget.
Jag ville ha en jamaica utan kyckling och Claudio, vår egen pizzabagare, replikerade "nej, nej ingen fågelinfluensa". Det var kul tyckte jag, Claudio själv verkade också nöjd med sin vittsighet, en kvart senare när vi var och hämtade pizzorna. Han är sån Claudio, en lustig typ.
Senare på kvällen tyckte E att vi skulle se på "rymdimperiet slår tillbaka". Det var en idé som även jag och vår vän tyckte var god. E pressade dock hårt på att vi skulle ha snacks så vår vän gav E en hundring som han fick disponera hur han ville bara han köpte chips och snus.
Sen satt vi där alla nerbäddade, tittandes på Harrison och hans vänner, åt chips, lösgodis, kolaremmar och snusade General. Jag och vår vän somnade innan filmens slut. Vi var ju utmattade, innan hade vi inte bara gått de trehundra metrarna ner till kaggeledstorget och tillbaka utan även tittat mycket på TV.
Idag var E på arbetsintervjuv. Han ska bli sånhär telefonombud för "talk fundrasing". Jag och vår vän tog sovmorgon, det hade vi förtjänat.
Sen åkte vi upp på stan för att möta upp E och jag köpte dessutom en almanacka (det bra ut när man går på arbetsuintervjuv säger vår vän). Vi gick även till systembolaget och köpte ett par öl. 15 stycken närmare bestämt.
Ikväll ska vi bestämt gå på pop-klubb, men nu först ska E laga mat till oss, det blir trevligt.
Freedom!
I måndags tror jag att E och jag sa vi skulle ha en vit vecka. Det har varit en smula osunt leverne här om sistens. Man skulle kunna säga att de mängder alkohol som simmat omkring bland våra inre organ på de stora hela är mer än lovliga. E:s lever har en sombrero på sig och jag vaknade imorse av att min stod på golvet i hallen och skrek "Freeeeeeeeeedom" likt Mel Gibbson i Braveheart för att sedan springa iväg och aldrig mer återses.
Sanningen är att jag väcktes av en kär vän imorse, hon ringde vid tolvsnåret och sa att hon skulle komma fram med tåget vid tre ungefär. Till en början tyckte jag det var lite respektlöst att ringa så tidigt på morgonen bara för att berätta att hon inte skulle anlända för än tre timmar senare, men jag förlät henne för jag tyckte det var så trevligt att hon skulle komma på besök.
Så jag och E gick upp. Onsdagar är våran stora städ-dag och vi var ju alltså tvugna att hinna med damsugning, gårdagens disk, att damma, städa badrummet och gå iväg med allt källsorterat innan klockan tre. Vi började starkt genom att strutta omkring i morgonrock i en timma, glo lite morgontrött på varandra i tjugo minuter och be gud om hjälp. Sen åt jag en tallrik filmjölk och drack tre koppar kaffe. Efter det han med allting utom det källsorterade och begav oss in till stan för att hätma vår gode vän.
Vi tog vagnen in och jag hatade det lika mycket som vanligt. Jag var antagligen kritvit i ansiktet och hade en puls på 560 slag i minuten. Man kan tycka att jag borde vara mer cool, men ända sedan jag åkte på de där 800 kronorna i höstas så funkar det inte för mig och dessutom så sa e den lilla jäveln att han såg såndär neonbeklädd jävel. Jag sa att då får vi ta och hoppa av vagnen då, men E tog det lugnt och sa att han inte verkade vara i tjänst. Jag tyckte det verkade störtlöjligt att en biljettkontrolalnt skulle svida på sig sin grönjacka bara för att sådana som jag ska skita sig i brallan och inte våga åka hela vägen in till centralen utan gå från norra ullevi. Men det var uppenbarligen så det var.
Så jag gick av vid norra Ullevi och E var snäll och gjorde mig sällskap, han är bättre på att ta det här med västtrafiks avlönade fascister kallt än mig. På vägen till centralen blåste vinden sönder mitt paraply.
Det här med våran vita vecka går inte så bra. Vi drack ju öl i måndags och nu när vår vän är på besök så är ju inte en bibba så mycket egentligen. Vad är tre liter vin när man är tre och delar.
Nate Fisher är skitgrym.
Igår var jag glad att jag bor i Göteborg. Det händer liksom inte i Örebor att Jens Lekman och Erlend Öye en söndag på bakfyllan säger att "fan va trist det här är, vi borde hitta på nåt kul imorrn, kanske kunde vi lira lite sköna låtar på pustervik och bara ta 40:- i entré".Det var en bra kväll. Efter de båda indié-institutionerna dragit av några dängor bjöds det på indie-dans och det var trevligt. Efteråt diskuterade jag och E tjejer och kom fram till det vanliga. Jag ska gå in på det nån gång när jag upprörs mer av det.
Sen gick vi hem, det tog en och en halv timma, det bruakr ta ungefär 40 minuter, men vi tog lite omvägar och så. Jag brukar resonare som så att när man är arbetslös i den utsträcknignen som jag och E är för tillfället så finns det ju ingen ritkgtig mening med att ta vagnen. Självklart för att man känner sig lurad om man betalar, eller måste sitta på helspänn och vara rädd för grönklädda nazister om man itne betalar. Men det är framförallt så att man inte har ett så otroligt jävla fullspäckat schema att man bara längtar efter mer dötid att göra av. Man kan gå istället. En bra syssla, man har ett mål och vet precis vad man sak göra på vägen.
Imorse vaknade jag klokan ett eller två. Jag hade tänkt mig att komma upp nån gång vid tiotiden för att hinna se någonting av världen innan det straxt efter lunch blir natt igen.
Det hela kändse jobbigt och jag blev så lack att jag drog ner gardinerna, bäddade ner mig i soffan med mitt täcke och tittade på 6 avsnitt av "Six Feet Under". Min säng står en meter från soffan och skärmen till datorn går alldeles utmärkt att vinkla till sängen om man så vill, men sitter man i soffan så känns det mer som att man har gått upp och gör något av sin dag.
Jag tror att jag ska fortsätta titta på "Six Feet Under" nu. Imorgon får E och jag besök vid tvåtiden, det blir spännande. Kanske ska jag försöka gå upp innan lunch.
Hissingen och även lite Peter Haber
Igår gick jag upp klockan två och spenderade sedan dagen framför tv:n och datorn tillsammans med ost, vin och en bit kladdkaka på ett hörn. En ganska bra dag.
Egentligen brukar jag inte tycka om att sitta hemma hela dagarna, det blir lätt så mycket av det när man är arbetslös i en ny stad, men eftersom veckans enda inplanerade besök och egentligen också enda stämningshöjare blev inställd så fick det vara med allt vad att "åt minstonde ta sig ut utanför lägenheten" hette.
Annars brukar jag inte vara så lat. Jag promenerar och cyklar en jävla massa.
I förra veckan cyklade jag till exempel bort till Elfsborgsbron. Det var häftigt, jag är löjligt fascinerad av höga saker och då i synnerhet broar som svajar lite också.
Sen cyklade jag över till hisingen och det var ju som vanligt en ganska dum idé. Grejen är den att varje gång jag är ute och går brukar jag få en fixidé om att gå över på hissingesidan och gå mellan Göta Älv Bron och Elfsborgsbron och varje gång jag har gjort ett försök så har det antingen misslyckats på grund av att jag kommit underfund med att det är ganska långt eller (och det här är det i vanligaste alternativet) de dåliga vibbar man får av att bara närma sig hisingen på någon av broarna.
Den här gången kom jag till en Driving Range och tänkte att det kanske skulle finns något sätt för mig att komma runt den så att jag kunde gå nära vattnet och på så vis hålla lite kontakt med den mer respektabla sidan av Göteborg. Det gick lite sådär kan jag säga.
Jag gick genom ett skogsområde och kämpade som fan för att få med mig min cykel upp i den lilla backen. När jag väl kom upp kom jag till en återvändsgränd. Ett stängsel och en brant sluttning.
Därifrån såg man ner över kajen. Där stod en man med armarna i kors bredvid en svart BMW. Plötsligt rullar ytterligare en svart BMW ut på kajen och ut stiger ytterligare en man. De två ser ut att prata med varandra en stund och sedan ser de ut att byta något var på den snubben som var där först sätter sig i sin bil igen (min teori är att han där har en appart för att kolla att det han just fått är äkta skit).
Sen börjar jag bli lite skraj att de ska upptäcka att jag står där och tjuvkikar. Får upp en scen i mitt huvud där Martin Beck (i Peter Habers tolkning) står lutad över min döda kropp och lugnt konstaterar att jag bara hade råkat se något jag inte skulle se.
Jag skulle hata att dö på det sättet, som den där snubben som bara är ute och går och sen blir knäppt i ett litet skogsområde beläget i ett större indstriområde. Ingen skulle ju komma ihåg mig för mordet skulle ju bara virka upp en massa trådar om maffialigan som gjorde det och sen handlar det plötsligt om att sätta dit en maffialiga och inte i första hand att klara upp mordet på mig.
Jag vågade inte gå vidare runt kajen sen utan tog min cykel och cyklade lugnt men bestämt tillbaka till den delen av Göteborg som har något mer än stora cisterner, dåliga strandpromenader och farliga gangsters.
Igår drack jag alltså en halv bag in box och åt getost och grönmögelost med marmelad och digestive.
I övrigt tycker jag ni bör vet att jag börjat läsa Ulf Lundells "Jack". Bra bok verar det vara tycker jag.
Egentligen brukar jag inte tycka om att sitta hemma hela dagarna, det blir lätt så mycket av det när man är arbetslös i en ny stad, men eftersom veckans enda inplanerade besök och egentligen också enda stämningshöjare blev inställd så fick det vara med allt vad att "åt minstonde ta sig ut utanför lägenheten" hette.
Annars brukar jag inte vara så lat. Jag promenerar och cyklar en jävla massa.
I förra veckan cyklade jag till exempel bort till Elfsborgsbron. Det var häftigt, jag är löjligt fascinerad av höga saker och då i synnerhet broar som svajar lite också.
Sen cyklade jag över till hisingen och det var ju som vanligt en ganska dum idé. Grejen är den att varje gång jag är ute och går brukar jag få en fixidé om att gå över på hissingesidan och gå mellan Göta Älv Bron och Elfsborgsbron och varje gång jag har gjort ett försök så har det antingen misslyckats på grund av att jag kommit underfund med att det är ganska långt eller (och det här är det i vanligaste alternativet) de dåliga vibbar man får av att bara närma sig hisingen på någon av broarna.
Den här gången kom jag till en Driving Range och tänkte att det kanske skulle finns något sätt för mig att komma runt den så att jag kunde gå nära vattnet och på så vis hålla lite kontakt med den mer respektabla sidan av Göteborg. Det gick lite sådär kan jag säga.
Jag gick genom ett skogsområde och kämpade som fan för att få med mig min cykel upp i den lilla backen. När jag väl kom upp kom jag till en återvändsgränd. Ett stängsel och en brant sluttning.
Därifrån såg man ner över kajen. Där stod en man med armarna i kors bredvid en svart BMW. Plötsligt rullar ytterligare en svart BMW ut på kajen och ut stiger ytterligare en man. De två ser ut att prata med varandra en stund och sedan ser de ut att byta något var på den snubben som var där först sätter sig i sin bil igen (min teori är att han där har en appart för att kolla att det han just fått är äkta skit).
Sen börjar jag bli lite skraj att de ska upptäcka att jag står där och tjuvkikar. Får upp en scen i mitt huvud där Martin Beck (i Peter Habers tolkning) står lutad över min döda kropp och lugnt konstaterar att jag bara hade råkat se något jag inte skulle se.
Jag skulle hata att dö på det sättet, som den där snubben som bara är ute och går och sen blir knäppt i ett litet skogsområde beläget i ett större indstriområde. Ingen skulle ju komma ihåg mig för mordet skulle ju bara virka upp en massa trådar om maffialigan som gjorde det och sen handlar det plötsligt om att sätta dit en maffialiga och inte i första hand att klara upp mordet på mig.
Jag vågade inte gå vidare runt kajen sen utan tog min cykel och cyklade lugnt men bestämt tillbaka till den delen av Göteborg som har något mer än stora cisterner, dåliga strandpromenader och farliga gangsters.
Igår drack jag alltså en halv bag in box och åt getost och grönmögelost med marmelad och digestive.
I övrigt tycker jag ni bör vet att jag börjat läsa Ulf Lundells "Jack". Bra bok verar det vara tycker jag.