Tradin' War Stories

Jag började läsa franska 16:20 i måndags.
Det är jag, en österikare, en spanjor, en amerikan, en korean och 8 japaner.
Vår lärare heter Gabriel och har en mycket gentìl frisyr beståendes av en flottigt hår kammat över en kal hjässa.
Vi har nu i två dagar pekat på stolar, bord, pennor, äpplen och klädhängare sägandes med en aldrig sinande entusiasm: Qu'est-ce que c?est?


- C?est une chaise, et Johan?

-    C?est une chaise.

-    Et ca, qu'est-ce que c?est?... johan?

-    Et ca, qu?est-ce que c?est?

-    Mais Johan? Qui est-ce?????

-    C?est toi Gabriel.

-    C?est vrai Johan! Ca, c?est moi!!!!


Vi har också lärt oss räkna till tio med samma fantastiska pedagogik.


-    un, et Johan?
-    Un
-    Deux, et Johan?
-    Deux
-    Trois,  et johan?
-    Trois.


Läraren påminner på vissa sätt om en viss programledare för ett barnprogram som jag tidigare behandlat. Han är väldigt snäll och jag vill väldigt hjärna döda honom väldigt långsamt allt som oftast.




Igår gick jag bort till metron vid Klebér för att åka hem, jag funderade lite på om jag skulle ringa tysken och ryssen som hängde efter mig hela dagen i måndags.
Jag tänkte efter en stund och kom fram till att jag inte alls var intresserad av att lyssna på dom läsandes högt ur ?Bonniers Franska Grammatik? (något som dom med stor entusiasm tagit sig an dagen innan).

Jag gick av vid en station jag aldrig varit vid istället för att åka hem, gick upp för en trappa och hör bakom mig ?ta den där killen till exempel, han lär ju inte vara fransk. Han har ju ändå rätt justa kläder?.
Et bien sûr, där var ett gäng svenskar som på beställning.
Vi hamnade på någon som jag senare fick förklarat för mig var en gaybar, där satt vi och drack oss fulla på martini utan att på något sätt moralisera över den något snäva inställning till fransmännens moderiktighet vi måhända hade.

ps. barnprogrammet på bilden har jag aldrig haft agg jämt emot. ds.