Tradin' War Stories

Hittills har jag året 2007 lyckats försaka det mesta av vad ett riktligt, stimulerande och omväxlande socialt umgänge heter. "Rikligt, stimulerande och omväxlande socialt umgänge" heter något väldigt svårt med många konsonanter i följd. Jag har glömt bort hur man uttalar det och har, i rädsla för att röra upp något i det komplicerade förhållande till sitt namn jag vet att "ett rikligt, stimulerande och omväxlande socialt umgänge" redan har, helt enkelt låtit bli att ropa på honom.

Jag har inte varit ute och svirat så mycket här sen jag flyttade hit igen. Det kan på många sätt och vis skyllas på en princip lydandes "jag ska inte gå ut här". Men också det faktum att argumenterande som "jag ska gå ut och svira här för att få ett rikligt, stimulerande och omväxlande socialt umgänge" är att skjuta sig själv i foten väldigt många gånger med luftvärnsmissiler och andra vapen i fullständig O-proportion till din skostorlek.

Fast det grundläggande problemet finns förståss hos mig; min sociala kompetens kan nämligen få människor att blanda ihop konversationer och dinosaurier, undrandes vad som dog ut och inte.

När jag konverserar med människor jag inte känner försöker jag tänka positivt. Jag tänker att det kan inte vara så svårt. Jag tänker att ju fler ord jag får ur mig, ju mer verkar jag trivas i konversationen och ju mer eggar jag motparten att konversera mer.

Exempel.

(någon) - Fick ni stå i kö länge?

Enligt principen ovan svarar ju den vane dels jakande eller nekande, men fyller också ut med en anekdot (ju mer ord...)

- Ja, vi fick stå så länge så vi nyktrade till, men ändå blev Fredde den jäveln kollad av vakten en extra gång. Haha.

Jag svarar jakande, och fyller ut:

- Ja (och så mer ord) ...precis.

När jag flyttar vill jag att allt ska bli som på mellanstadiets språklektioner igen.

(Någon) - Bonjour.

(Jag) - Bonjour.

(Någon) - Tu parle francais?

(Jag) - Pas beacoup.

(Någon) - Quel age à tu?

(Jag) - J'ai 21 ans.