Romantik


Så jag skickade henne ett hjärta uppbyggt av en vänster vinkelparentes och en trea i ett sms. Det värsta vara att hon hade rätt när hon menade att det bara borde tala till hennes fördel - i något slags allmän bedömning - hur hon svarat och frågat om det var en pung.

Att inleda msn-konversation med J och D



D säger: (17.36.05)hey
J säger: (17.36.25)ho
D säger: (17.36.34)let's
J säger: (17.36.38)go

J säger: (23.30.13)langos
D säger: (23.31.00)nej tack. åt nyss potatis- och purjolökssoppa
J säger: (23.31.14)sylt?
D säger: (23.31.28)alltid i potatis- och purjolökssoppa

J säger: (18.04.29)hejduhejdu
D säger: (18.04.41)hola
J säger: (18.04.50)vagördeduddu?
D säger: (18.05.06)jag läser om benazir bhutto va
J säger: (18.05.14)honedöddedöden

J säger: (23.04.34)hej
D säger: (23.34.43)hoj
J säger: (23.34.52)vélo
D säger: (23.35.09)bräck

D säger: (18.37.45)foux de fa fa?
J säger: (18.37.58)oui je m'appelle
J säger: (18.38.19)on a un turtois?
D säger: (18.38.31)jacques cousteau

D säger: (13.45.35)J-Jova
J säger: (13.45.54)d-flex

D säger: (18.20.16)yo
J säger: (18.20.22)ne-yo!
Dsäger: (18.20.33)yo-nex

J säger: (23.08.47)hej
J säger: (23.08.48)vå frågor
J säger: (23.08.50)två
D säger: (23.09.06)hej. david heter jag
J säger: (23.09.15)hej, förlåt, Johan
J säger: (23.09.22)två frågor som sagt
D säger: (23.09.29)jaha, det var inte ditt namn?

D säger: (23.29.16)bitchslap!?
J säger: (23.29.30)you bet ya
D säger: (23.29.36)qua?
J säger: (23.29.49)precis vad det står

J säger: (16.46.03)motiverar
D säger: (16.49.07)intravenöst?
J säger: (16.49.16)alltid

D säger: (12.52.03)goomorron
J säger: (12.52.14)ja precis
J säger: (12.52.21)läget?
D säger: (12.52.24)eftermiddag

D säger: (23.33.00)afton
J säger: (23.33.10)korrekt
D säger: (23.33.21)vad mer?
J säger: (23.33.30)snat mrgon

D säger: (22.54.53)euro
J säger: (22.55.09)flash gordon
J säger: (22.55.42)vad upp huVnd?
D säger: (22.56.35)whisky

120 cm höftade jag egentligen till med - men mitt ögonmått är kass.

basket

Så jag och min 204 cm långa kroppshydda står i ett litet kök lagom stort för att jag ska kunna luta ryggen mot en vägg och spjärna emot med fötterna mot den motsatta. Det är födelsedagsfest ute i ett pendeltågsstationsnamn. En tjej jag inte känner kommer fram och frågar hur lång jag är. Jag frågar om hon vet vad standardhöjden på arbetsytor i kök är. Hon vet inte. Jag höftar till med 90 cm och försöker sedan använda diskbänken som referenspunkt för att ta reda på hur lång jag egentligen är. Med ivriga bifall från övriga festdeltagare i köket kommer jag fram till att jag minst är 189 cm lång. Hon berättar att hennes pappa är 200 cm lång och mycket längre än jag. Samtidigt som intresseklubben sparkar in dörren i hallen med protokollen i högsta hugg konstaterar jag då lite blasé att hennes pappa följaktligen måste livnära sig som basketspelare. Tjejen skakar på huvudet och säger att "nej han är alkoholist".    

Pilot


Är det kallt där uppe?



Jag kom plötsligt att tänka på
en låt jag lyssnade på jättemycket för ett par år sen. Jag kan bara inte komma på varför jag slutade lyssna på den.

Hannes Alfvén 100 år


Jag hade gjort upp en plan för vad jag skulle göra under kommande nio månader. Den var mycket enkel och mycket strukturerad. Den gick ut på att jag skulle genomföra den basutbildning jag hade sökt och blivit antagen till på av landets mest välrenommerade skolor vad det gäller teknik. Där skulle jag under ett år läsa saker jag aldrig läst på gymnasiet för att sedan kunna bli något som jag senare, när jag förklarade varför det inte blev som jag planerat, beskrev som något som jag ju för i helvete inte ens kan stava till ändå.
Man kan säga att bortsett från det att jag suttit här i en kvart nu, pusslandes med J:n, I:n och G:n i olika kombinationer så föll det hela den inspark som tog plats just när jag kommit till mitt upprop. Det var ett långt band av människor som alldeles för snabbt köpt collegetröjor med den välrenommerade skolans namn på, utrustats med diadem som hade små fjädrar med glittriga bollar längst ut och en uppsyn som sa att ”Gu’, va spännande d ska bli mé allt d här galna studentlivet, tänk ba’ vilka fester en kommer å få va mé om, åh overallerna sen asså...”.
Dom följde efter en kille som spelade trumpet.
Precis som råttorna och killen med flöjten, ni vet.

Peppra killen



Jag har gått runt i en vecka och tänkt att jag borde skriva något där jag gör en poäng av det här med att handla på valfri hamburgerrestaurang på tre bokstäver, beställa någon form av mål med chokladmilkshake, extra dipp och sån där mjukglass med godis nerrört i, att gå bort med brickan, plocka på sig sugrör, två urinprovsmuggar med ketchup, en näve pepparpåsar och inga servetter.


Raka besked

image53
Som vanligt vill jag, dessutom kanske på bättre grunder än vanligt, inte döma, moralisera eller alls uppmuntra till några som helst förhastade slutsatser om någon, några eller något när jag nu inleder detta som vanligt något raljerande textstycke så som följer.

Jag har alltid känt det som att (Kungliga) Svenska Seglar Sällskapet (kungl svenska segel sällskapet -reds. anm.) har något mer nazistiskt över sig än bara de två första tredjedelarna av namnet så som det förkortas på tröjor. Förståss och utan att tveka ska det också stå skrivet att jag inte har några mer handfasta bevis för detta än vissa iakttagelser som med all rätt får anses vara mycket vaga belägg.

När man som utlänning, på alldeles för lösa grunder, studerar franska i Paris, vare sig det gäller universitet eller privat alternativ, faller det sig så att bland den minoritet som svenskar utgör uppgår antalet sweat-shirts med just tre S trycka på sig till långt fler än vad som i allmänhet kanske borde anses vara passande. Nå, låt gå för det, härnäst kommer det hursomhelst handla om en av SS-, förlåt, SSS-ungdommarna.
I brist på kunskap om vår unge SSS:ares namn kan vi kalla honom för "Mr. Överklassmustasch 2008".

Som, på alldeles för lösa grunder, franskstuderande student vid universitetet Sorbonne har man tillgång till ett bibliotek enbart ämnat för redan nämnda. Det är ett fint gammal bibliotek beläget på femte våningen, med utsikt mot Eiffeltornet och ut över stora delar av Paris söder om La Seine. Inredningen är klassiskt gammaldags med mörka massiva träbord ståendes i rader och bokhyllor i samma stil. Bortsett från den inbjudande miljön har man också fri tillgång till internet och god studiero.
Som man kanske kan förstå är detta under eftermiddagarna ett ganska populärt tillhåll, om än alltid tyst och lugnt, så pass fullt att det kan vara svårt att få plats.

Av ovan nämnda anledning brukar jag bege mig dit på morgonen och förmiddagen innan min grammatiklektion börjar vid lunch, vid den tiden på dagen finns ingen bibliotekarie på plats och aldrig mer än en fyra, fem övriga studenter.
En morgon när jag kom dit och som vanligt tog en plats vid ett av fönstren, packade upp mina skolböcker och min dator upptäckte jag att bortsett från tre med varandra mycket lågt viskande aseater hade biblioteket också förärats besök av "Mr. Överklassmustasch 2008".

"Mr. Överklassmustasch 2008" gjorde sitt närvarande vid biblioteket till allas vår sak genom att han varit så god att ta sig friheten till lite konverserande över telefon.
Det slog mig först efter någon minut hur konstigt det faktiskt var att ?Mr. Överklassmustasch 2008? satt och pratade relativt högt och tydligt i telefon. Han konverserade med någon om hurvida franska egentligen var så viktigt för att han skulle komma in på Handels i höst. Av aseaternas skruvande på sig antog jag att han suttit där en stund och konverserat, så jag tänkte att det hela skulle väl bäst lösas genom en menande blick. Jag vände mig alltså om mot vår vän med snorbromsen och såg en stund på honom med men allra mest menande blick. "Mr. Överklassmustasch 2008" tittade bara snabbt upp och mötte min blick mycket kort innan fortsatte sin konversation med telefonlinjens andra ände. Han klagade nu på den biblioteksdator han satt framför, säkert med all rätt för övrigt, över hur den inte fungerade som han önskade osv. Jag suckade något får mig själv och något för att kanske förstärka den blick jag precis skickat, men jag tänkte, eftersom jag vaknat på rätt sida, att han säkert skulle sluta prata alldeles strax ändå?
Det skulle han inte alls straxt göra ändå visade det sig, för nu när de praktiska frågorna och kanske lite tråkigare frågorna om vidareutbildning och offentliga datorer var avhandlade kunde konversationen bli mer personlig. "Mr. Överklassmustasch 2008" började, i upphetsningen över historien om någon kompis kompis som köpt en yatch som inte visade sig vara så bra som han tänkt, både prata högre och skratta gott.
Jag såg att mina viskande vänner nere i bibliotekets andra hörn började skruva på sig mer och vända sig om för att lönlöst försöka ge av samma medicin som jag tidigare gjort.
Jag bestämmer mig för att vända mig om och upplysa i största allmänhet om att det faktiskt är ett bibliotek vi befinner oss på, med böcker och skrivbord och allt...
"Mr. Överklassmustasch 2008" tittar upp och får ur sig:
- 'schekta?
Jag upplyser åter igen om att det var det bibliotek detta och hoppades på att det skulle vara ledtråd nog till anledningen varför jag så abrupt avbrutit hans telefonsamtal.
Han går utan ens en min av ursäktande ut och mumlar något på telefonen om att han visst inte fick vara kvar där han var nu. Jag och aseaterna nickar mot varandra och vi fortsätter sedan i god studiero ägna oss åt det vi kommit dit för att ägna oss åt.

Efter tio minuter kommer "Mr. Överklassmustasch 2008" tillbaka in och går med bestämda seg fram till sin biblioteksdator där hans saker ligger. Ingen av oss andra vänder oss ens om för att notera hans återkommande, men vi kan höra hur han försöker pocka på vår uppmärksamhet och markera sitt tydliga ogillande av att ha blivit åthutad genom att mycket frenetiskt scrolla på musens scroll-hjul en stund.
Han ger dock upp efter några minuter men säger precis innan han ska gå ut genom dörren lite för snabbt och lite för ljust:
- Hej rå tuffing, ha en bra dag rå!
En smula tagen av "Mr. Överklassmustasch 2008" totala oförmåga att bara anpassa sig till normal hyfs på ett bibliotek gör jag något som kanske närmast kunde likna vid en honnör med ena handen, men försent, han hade redan hunnit springa ut genom dörren.

Det som gör "Mr. Överklassmustasch 2008" till min favorit just nu är det att han har lektion precis innan mig i samma lektionssal jag. Det innebär att varje gång han går från sin lektion måste han möta mig eftersom det är en ganska trång korridor. Jag har därför sett till att vara i god tid till min lektion de senaste dagarna så att jag inte ska missa chansen att kunna stirra ut honom. Dock har han hittills varje gång lyckats undvika min blick, till och med när han hälsar på den klasskamrat till mig som jag brukar prata med innan vår lektion börjar (mycket skickligt, måste man erkänna, i en korridor som är en och en halv meter bred). Ja ja, jag återkommer med uppdateringar om hur det går.

"Mr. Överklassmustasch 2008" är en ganska lång, blond ung man med något kantigt ansikte. På samme unge man överläpp finner man den sortens behåring som för, säg, två år sen skulle ansetts vara mycket moderiktig.
Så tillsammans med de kläder som vi redan pratat om har vi alltså bakgrunden till vårt kanske inte allt för subtila pseudonym.

Klargörande

Ja, jodå, det är alldeles riktigt, jag stavar som en kratta och är inte allt för intresserad av korrläsning.

Med uppenbar känsla för effiktivitet.

image52
Att skriva in sig på ett universitet kan ju vara lätt, kul, spännande och alldeles, alldeles åt helvete krångligt.
För några dagar sedan gick jag till angiven adress på angiven tid för att skriva in mig på ett Paris alla universitet för en termin av semistudier. Jag hade enligt instruktion tagit med mig det pappret som visade att jag var anmäld till kursen, den faktura som sa att jag betalat kursavgiften, pass, kopior på mina utgångsbetyg från gymnasiet samt två passfoton. Instruktionerna sa att jag skulle vara där någon gång mellan 09:00 och 12:00 på förmiddagen eller 13:00 och 16:00 på eftermiddagen.
Det var alltså tämligen enkelt att sluta sig till att det inte skulle röra sig om någon samling av något slag utan bara lite viftande med papper och pass till dess att någon på andra sidan av någon sorts bord skulle vara nöjd.
Det var inte riktigt rätt.
För när jag 15:30 snubblar in på plats räcks jag en stor vit lapp med siffrorna 8 och 4 på samt blir visad ner till en stor aula. På de med uppfällbara säten utrustade stolarna sitter en handfull studenter utspridda och väntar, alla med varsin vit kölapp. På aulans scen står fem stycken stora bruna skrivbord utplacerade, alla utrustade med pappershögar utspridda i en enda röra samt med en fransk nypermanentad tant bakom. Framför varje tant sitter en student och pratar lågmält.

Så fort det uppstod en vakans på någon av stolarna framför de permanentade tanterna gick någon av studenterna som satt ute i aulan upp, satte sig ner framför och började prata lågmält. Inga som helst indikationer på att det fanns någon praktisk mening med nummerlapparna, bortsett från att kanske ingjuta vissa falska förhoppningar om att det skulle kunna finnas ett kösystem, syntes till. Det var helt enkelt bara att kliva upp på scen så fort man kände att man vågade.
Så efter några minuter när jag såg att den student som satt framför tanten närmast mig var på väg att resa sig upp samlade jag ihop mina papper smet fram.
Studenten framför mig reste på sig och gick, jag satte mig ner på stolen så snabbt att den inte kan ha upplevt mer än två, högst tre, sekunder i frihet från rumpa.
Den nypermanentade tanten framför mig tittade vänligt på mig och på den bunt papper jag hade framför mig. Jag väntade på att hon skulle säga någonting.
Hon sa ingenting.
Det finns nämligen, har jag nu lärt mig, en oskriven regel som säger att en fransk universitetstant inte pratar om hon inte får en direkt fråga först eller blir överräckt exakt det papper eller formulär hon tänkt sig.
Jag bläddrade bland betyg, passfoton, fakturor, anmälningsbekräftelser och stammade tillslut ur mig: "Qu'est-ce que vous-voulez à moi?"
Det var menat som ett artigt sätt att fråga vilka papper tanten egentligen ville ha, men skulle säkert, om jag inte samtidigt bläddrat i mina papper med desperat blick, blivit en mer dramatisk replik i stil med "Vad vill ni mig egentligen!?".
Min franska är trots fem månader på plats här i Paris inte särskilt mycket att skriva hem om. Hon svarade hur som helst något i stil med att det berodde minsann på vad jag hade. Jag räckte henne alla mina papper och hon plockade fram bekräftelsen på att jag var anmäld till just denna kursen och gav sedan tillbaka den samt övriga papper.

Hon pratade sedan med mig i några minuter och jag nickade artigt som för att göra intryck av att jag förstod det mesta av vad hon sa. Sedan gav hon mig ett par papper med rätt mycket text, ritade stora blyertscirklar runt textpartier och enskilda datum samt tider. Hon gav mig en karta och sedan fick jag välja en liten grön lapp med en tid och ett datum då jag skulle bege mig till den på kartan utsatta adressen.
Sedan var vår pratstund över och vad jag hade varit med om var alltså en information om vart jag skulle ta mig för att skriva in mig. Jag hade alltså först fått ta del av en information som berättade vart jag skulle ta mig för att bli informerad om vart jag skulle gå för att skriva in mig. Mycket effektivt alltså.

Några dagar senare gick jag till den på karta utpekade adressen med samma mängd papper som senast. Eftersom jag inte hade haft användning för dem än förutsatte jag att man skulle kräva dom av mig nu eftersom det så tydligt stått att de var mycket viktiga för att fullborda inskrivningen.
Denna gången gällde det en utsatt tid, inte ett tidsspann att inställa sig inom, utan en på minuten preciserad tid då man skulle vara på plats. Jag tänkte alltså att denna gång skulle det röra sig om någon form av samling där man skulle informera oss i grupp om hur vi nu skulle gå vidare.
Jag möttes av en kö. Jag stod i kö c:a en timme. En fransk tant kommer fram till mig med två lappar, en rosa och en vit, samt med en frågande min. Hon säger ingenting.
Jag suckar lite, tittar på henne höjer och sänker axlarna och börjar rota efter något i mina fickor eller väska efter en lapp eller dylikt som skulle kunna hjälpa mig kommunicera med denna kvinna.
Hon uppfattade tydligt min instinktiva axelryckning och tog sedan mitt letande i fickorna som någon sorts tonårsrebelliskt händerna i fickorna beteende.
Hon muttrade något om "oh la la, les mains dans les poches!", sedan sa hon "quelle cours?" varpå jag, alldeles tagen av att det fanns fler en än kurs att välja på, försöker säga något om att jag inte förstår och borde jag ha valt något innan jag gick hit eller hur var det egentligen?
Hon räcker mig bara den rosa och den vita lilla lappen och går sedan vidare mot näste man till rakning.

Den rosa och den vita lilla lappen är två små formulär där jag ska fylla i mitt namn och min adress. Jag gör det och blir sedan nickad åt av en annan fransk tant som sitter vid en dator bakom en alldeles för hög disk. Jag går fram till henne och räcker fram mina små lappar. Hon slänger ett snabbt öga på dom och ger sedan mig en betydligt längre blick. Jag stirrar tillbaka frågande och förvirrat varpå hon med halvstängd mun morrar fram "la date et la signature!".

Det gör mig alltid så nervös det där när de ber om datum och signatur, helt enkelt för att det så ofta kan vara så att själva handläggaren ska signera att ärendet är handlagt och eftersom det är så mycket enklare att skriva dit datum och signatur än att sudda ut dem eller kanske tvingas fylla i ett helt nytt formulär brukar jag göra så, säkra före det osäkra liksom.

Lite tagen av den franska tantens mycket uppriktiga och oåterhållsamma irritation glömmer jag bort vilket datum det egentligen är och fumlar lite med min mobiltelefon för att ta reda på det samtidigt som tanten tittar på fullständigt ovillig att vara behjälplig. Jag tvekar ytterligare en stund över om jag ska texta månaden eller bara skriva siffror men bestämmer mig sedan för att gå på det förstnämnda.
Jag skriver under skjuter sedan lite försiktigt lappen mot tanten. Hon bara stirrar på mig i ett par sekunder och ryter sedan till att det minsann ju bara är att sätta i gång och göra samma sak med den andra lappen.
När jag gjort det tar hon en av lapparna och skriver sedan av mitt namn och min adress in på hennes dator. Sedan ger hon tillbaka lappen till mig och säger att jag ska gå till den adress jag redan varit på en gång för att betala kursavgiften.
Jag berättar för henne att jag redan gjort det och hon säger att det varken är hennes bord eller problem. Hennes bord och problem var nämligen att ta folks namn och adress för att skriva in dom på sin dator.
Det var alltså det jag hade stått i kö i en timma för att göra, få en sur tant att skriva in mitt namn och min adress på sin dator. Uppgifter som man kunde tänka sig att de redan borde ha från min anmälan? Men jag har å andra sidan aldrig jobbat med administration.

Jag gick tillbaka dit jag skulle gå för att betala, eller i alla fall försöka förklara att jag redan hade betalat. Jag stod i kö i c:a 45 min och lyckades sedan efter ett par telefonsamtal och en ivrig uppgivenhet efter ytterligare 20 min få det klargjort och accepterat att jag redan hade betalt kursavgiften.
Nu fick jag ställa mig i kön för att få mitt student-id. Det tog inte mer än 20 minuter, men några passfoton var inte nödvändiga eftersom de använde sig av en webbkamera som, när jag satt upp rakt på stolen framför, kunde tros skulle ta kort på min navel.
Id-kortet skrevs ut och tanten som nyligen tittat på mitt pass tittade på student-id:t och frågade sedan om mitt namn verkligen stavades så som det hade stavats på student-id:t. Jag svarade att nej det gjorde det inte och förklarade att mitt pass var ett alldeles utmärkt facit för att ta reda på rätt stavning. Hon korrigerade stavningen på sin dator och skrev sedan ut ett nytt student-id som dock fortfarande uppvisade samma tryckfel.
Hon vände sig förvirrat till en kollega som förklarade att uppgifterna när student-id:t skrevs ut togs från datorerna där jag hade varit för att lämna mitt namn och min adress och inte kunde ändras här. Surtanten som alltså enbart hade till uppgift att skriva in folks namn och adress på en dator hade alltså fått en på tok för komplicerad uppigft för sin kompetens. Id-Tanten ryckte lite på axlarna, tog en penna och klottrade över det felaktiga O:et med ett U och räckte mig sedan id:t.

Någon dag senare skulle det göras franskatest för att ta reda på hur pass avancerad franska man klarade av och därifrån avgöra vilken klass man skulle hamna i.
Till en början var det av någon outgrundlig 20 minuters kö för att över huvud taget komma in i salen där provet skulle göras. Sedan gjorde man testet på ungefär 15 min och fick vänta i en och en halv timma på att få komma ut.
Här använde man sig nämligen av ett genialiskt system där man fick sitt prov rättat tillsammans med lärare direkt efter det att man skrivit provet, vilket alltså ledde till en del köande. Anledningen till detta genialiska system, fick jag förklarat för mig, var för att ta reda på hur pass bra man var på den muntliga delen.
Och visst kunde ju det ha varit ett alldeles godtagbart argument om inte ytterligare ett provtillfälle som skulle testa just de muntliga färdigheterna var inplanerat senare.
Detta prov skulle genomföras ett par dagar efter det att föreläsningarna börjat och man blivit indelad i klasser och nivåer. Bra va?

Bortsett från det nyss nämnda uppkommande provet tror jag nu att jag utsatts för den sista prövningen i det välsmorda administrationsmaskineri vi kan kalla La Sorbonne.
Det var igår när jag stod i kö en timma för att få ett schema.
Ja, nu kan studierna börja.

Gas-ugn? Kan man säga så?

image51

Jag bor på sjätte våningen i ett gammalt slitet hus utan hiss beläget i Paris 18:e arrondisemang. Det är förvisso beläget i samma arrondisemang, men det är långt ifrån Montmatres söta små caféer och trappor. Jag har ett eget rum och delar kök och badrum tillsammans med en tjej som bor bredvid mig.
Mitt rum är ungefär 13 kvadratmeter stort om man räknar in golvytan under snedtaket som boyta. Golvet är någon slags sten/kakel-historia (för att det ska vara varmt och skönt att tassa omkring barfota på mornarna), väggarna är crème-vita men skiftar lite i någon ljusare ton på vissa ställen i taket där någon inte riktigt orkat med att måla.
I snedtaket har någon fiffigt nog fått för sig att använda sig av en grön heltäckningsmatta som tapet. Färgsättningen är, kan vi säga sammanfattningsvis, mycket smakfull. Svart, crème-vit och smutsgrönt.
Golvets svarta färg går två, tre decimeter upp på väggarna i något som antagligen har ambitionen av att vara en rak list. För säkerhets skull finns det lite svarta färgstänk här och var längre upp på väggarna och lite granna på möblerna också.
Möblemanget är, ska vi säga? sparsamt? Ett skrivbord med två lösa plywoodskivor som bordsskiva, ett rullbart och alldeles för stort bord av modell "utemöbel" i obehandlat trä och så en madrass på golvet. Där finns också en inbyggd och "hemmabyggd" garderob utan dörrar. Det är lite snett och vint, men det går alldeles utmärkt att förvara saker där.
Alldeles bredvid där jag vilar mitt huvud för att sova om natten finns ett av rummets två eluttag, de härstammar från den tiden då "barnsäkert" och "jordning" ansågs vara något som var lite på modet, men antagligen snart skulle vara passé.
Just det eluttaget, närmast mitt huvud om natten sitter inte fast riktigt i väggen och fräser lite ibland om man råkar komma åt det. Anledningen till att jag trots eluttaget väljer att lägga mitt huvud där är att det inte finns någon annan stans att placera min madrass samt att om jag låg med huvudet åt andra hållet skulle tvingas ligga med det direkt på det svarta stengolvet då jag och madrassen inte är alldeles synkroniserade när det gäller längd.
Det finns ett fönster, isolerat med lite lösa bitar av frigolit instoppade lite på måfå i de springor som finns mellan fönsterram och vägg, vettandes mot något som antagligen är en gammal rivningsplats för ett hus. Numera verkar den helt igenvuxna gräsplätten användas som någon form av slutförvaringsstation för de omkringliggande husens sopor.
Väggen mellan mitt och min grannes rum duger alldeles utmärkt för at ge oss de privatliv vi båda behöver, när det kommer till det rent visuella alltså. I övrigt hörs det genom väggen när man vänder blad i sin bok eller sittandes sätter på sig strumpor.
Toaletten är c:a två kvadratmeter stor, det är med nöd och näppe som jag faktiskt kan sitta ner på toaletten. Till duschen finns en ratt för att vrida på och av vattnet, för att reglera värmen måste man gå ut till köket och skruva upp eller ned gaslågan som värmer upp vattnet. Det samma gäller förståss även för handfatet även om det där även finns en kran för kallvatten.
Ändå har jag verkligen inget emot mitt boende. Eller jag tycker snarare om det väldigt mycket. Det handlar förståss om det jag ännu inte berättat om: köket.
Köket är på sin höjd 3 kvadratmeter stort, saknar såklart både köksfläkt, ordentligt förvaringsutrymme och allt det där. Men det har gas-spis. Denna underbara gas-spis med tillhörande, och det ska erkännas inte riktigt lika underbara men ändå, ugn.
Gas-spis och ugn.
Kom hit så bjuder jag på mat.

Äldrevård

Jag vill först göra klart att detta med mitt förhållande till fransmännens engelskakunskaper inte är något som jag vill att det läggs in några som helst värderingar i, se det snarare som iaktagelser utan några som helst ambitioner att peka finger och mena att någon är sämre än någon annan.
Med detta sagt är det nu dags att ägna några rader åt något som likt ingenting annat kan få mig på bättre humör genom att osvikligen vara en till synes aldrig sinande källa till stor humor: fransmännens engelskakunnskaper.

Fransmän är som så många gånger tidigare konstaterat inte alls särskilt bevandrade i  den snåriga djungel som det engelska språket med stor sannolikhet för många av dom kan liknas vid. Detta kan ju skyllas på och spåras tillbaka till en herrans massa saker, alldeles beroende på hur långt tillbaka i tiden man vill gå och hur praktiskt respektive teoretiskt man vill se på det. Jag tror dock inte att jag är alldeles för spekulativ när jag säger att detta med att dubba all film på främmande språk till franska inte direkt leder till att utöka Françoises, för att bara ta något; engelska ordförråd. Heller tror jag väl inte att jag opponerar mig alldeles väldigt mot rådande rön om jag menar att det faller sig naturligt att det blir nödvändigt för att någon faktiskt ska förstå vad filmen heter att man just översätter den, låt säga, engelska titeln till franska.
Här kan vi alltså se något som kanske skulle kunna beskrivas som en ond cirkel: fransmännen lär sig inte så mycket engelska eftersom alla filmer, tv-program och intervjuer av och med engelsmän och amerikaner är dubbade till franska på grund av att fransmännen inte har lärt sig så mycket engelska.

Men det händer ibland att den franska marknadsföringschefen, kanske i något av ett morskt rus med extra mycket råg i ryggen från den fullkornscroissant han på morgonen valt att förtära istället för sin vanliga, väljer att behålla titeln på originalspråk. Det är inte helt vanligt, men det händer. Vanligen väljer man att vara så djärv när det kommer till kortare titlar som utgörs av ett enda ord eller endast siffror: så som den senaste blockbustern med Eva Mendez i huvurollen ?
Live!? eller filmen som inte var rädd för att ta homoerotik och manlig kärlek på allvar ?300?.

Broderna Cohens senaste film ?No country for old men? platsar alltså inte direkt in här, så vi får väl helt enkelt sluta oss till att vår franska marknadsföringschef börjat äta fullkornscroissant regelbundet eftersom det är just den engelska titeln som basuneras ut på affischtavlorna.
Men vår franska marknadschef kan inte ha varit alldeles bortblåst i den adrenalinkick han kanske fick när tog beslutet eftersom han valde att spela det säkert och slänga in en fransk undertitel också.

?Non ce pays n?est pas pour le vieil homme?

På svenska blir det ungefär ?Nej det landet är inte för den gamle mannen?. För alla er där ute som har svårt med engelskan kan jag berätta att ?No country for old men? betyder ungefär ?Inget land för gamla män?. Inte en särskilt subtil titel, va?
Jag menar visst går det att spekulera runt den djupare meningen i ett proklamerande som det, men det står väl ändå rätt klart att det är gamla män och ett område inblandat samt att det området inte nödvändigtvis är särskilt hemtrevligt för gamla män.
Det är ju inte direkt som att titeln lyder ?Är det handikappvänligt, det där landet, finns det gott om servicehem och så??

Jag har tänkt lite kring meningen med det där bekräftande ?nejet? och jag vill gärna tro att det handlar om att få de fransmän som inte talar och läser engelska att känna sig lite smartare. Att de liksom ska gå förbi affischen med en kompis och kunna säga,
-    Det där var precis vad jag tänkte, exakt så. Det lär ju inte vara ett land för den där jävla gamlingen.
-    Precis. Skaru me och se på ?Live!? eller?

2008

image50

Ja visst kulle jag kunna sitta här och blogga om precis hur spännande det, efter fyra månader i Paris, är att spendera nyår i Örebro, men det skulle ju inte vara riktigt kul. Jag skulle kunna raljera om hur svårt det är att träffa rätt tangenter när man är salongsberusad, hur T lätt blir R eller Y och allt det där, men det är mer ett nyårslöfte om att försöka skriva lite, lite, faktiskt med en väldig och kanske en smula tråkig emfas på just lite, mer. För alla er fyra, fem läsare.
Gott nytt då!

The fact that the rain falls just like tears is nothing that the stars can do anything about.

image49

Förlåt

Franska köket.

image48


Det var fint väder idag, sjukt fint, så jag satt en stund vid floden tillsammans med ett gäng Parisare som likt alla andra dagar i oktober inte ser några som helst problem med att använda Seines kaj som vilken medelhavsstrand som helst.
Men speedos och solkräm i all ära, jag fick nog och beslöt mig för att vandra runt lite i mitt kvarter.
Det visade sig också rätt snart vara en relativt försumbar aktivitet. Soligt väder lockar ju nämligen fram alla de där vidriga människorna vars huvudsakliga syfte i livet verkar vara att vara många, på samma ställe, vid samma tid och i vägen. Så jag gick hem för att kolla
facebook eller något annat typiskt franskt man kan passa på att göra när man ju faktiskt bor i Paris. Jag tröttnade på det efter ett tag också.

Samtidigt kröp sig hungern på och eftersom jag allt för många gånger den senaste tiden gjort vegetariska croque monsieur i stekpanna (jag har ingen ugn) så kände jag att jag borde hitta på något annat.
Och det var antagligen här gud eller någon annan högre makt beslöt sig för att använda sitt gudomliga inflytande på mig. Kanske har antalet tillfällen hemlagade rätter innehållandes huvudsakligen acrylamid tillagats sjunkit så drastiskt på sista tiden att gud eller någon högre makt helt enkelt kände sig tvungna att kvotera in ett sådant tillfälle i mitt liv för att försöka bibehålla ett gudomligt omfångsrikt spann av rätter som tillagas hemma i allmänhet. För sekunderna senare tänkte jag, utan att någonsin tidigare ens ha övervägt att överväga det:

- Jag borde kanske fritera något, lök typ.

Tänkt och gjort, jag gick ner till mitt lokala snabbköp och köpte lite ingredienser till frityrsmet. Jag hällde i en ansenlig mängd olja i en kastrull, satte plattan på max, kände mig väldigt nöjd med att ha lärt mig vad bakpulver heter på franska och började skära upp lite lök.
Det började komma väldigt mycket rök från kastrullen med oljan, men jag tänkte att det är väl så det ska vara. Jag la ett lock på kastrullen och öppnade ett fönster.
Plötsligt märker jag att locket börjar hoppa lite och att underliga blå ljusfenomen visar sig därunder. Jag kliar mig lite i huvet och lyfter på locket för att se efter.
Det visar sig att jag värmt upp oljan till självantändning. "Oj" tänker jag, lyfter av kastrullen och står en stund med 5 dl brinnande i olja i handen och funderar på vad man egentligen gör med 5 dl brinnande olja. Jag kommer till slutsatsen att ingen eld kan väl vara svårare än att den löses med vatten, right?
Inte, right.
Inte right alls, överhuvudtaget, någonsin... skulle det visa sig.

Alla ni som är någorlunda allmänbildade eller någonsin lyckats allt för bra med att värma olja vet att kallt vatten sprutat ner i självantänd olja fungerar som tändvätska och inget annat. Själv tillhörde jag ju som historien visat inte någon av ovanstående kategorier, varför jag gapade rätt stort när jag såg hela min parisiska köksvrå stå i stora orangea lågor.
Jag hann tänka att "jaha här står jag och eldar upp min svarthyrda lägenhet i Paris" och "undrar om jag hinner hämta kameran".
Jag hann inte tänka mer än det eftersom eldsvådan aldrig lyckades få fyr på köksluckorna eller tapeterna runtomkring och därför bara varade i 6-7 sekunder.

Jag skadade mig inte på något vis och elden resulterade till största delen enbart i sotmärken över hela köket möjliga att skrubba bort.
6 till 7 sekunder av eldinferno i mitt kök räckte hursomhelst alldeles utmärkt för mig att förstå att vegetariska croque monsieur var precis vad jag var sugen på.

Herr Gårman

image47

Ok, så fem veckor i Paris. Saker och ting går bra. Jag börjar hitta lite smått utan karta, jag kan rutinerna i snabbköpen, det ligger en tysk och sover på mitt lägenhetsgolv, min sociala inkompetens har gått från "tydligt karaktärsdrag" till "måttlig" och jag kan säga några fraser på franska.

Men helt ärligt så är det sistnämnda egentligen bara en bisak i förhållande till hur pass mycket sämre min engelska blir dag för dag.
För hur gärna jag än skulle vilja assimilera mig med fransmännen och tala deras språk även utanför lektionstid så är det ett det relativt svårt att bygga habila och fruktsamma konversationer kring fraser som "han gick mot röd gubbe", "jag skulle vilja ha en kaffe tack" och "älskling var är bilen?".
Alltså: jag pratar mest engelska. Men, tänker du, borde det inte vara bra för din engelska att öva den varje dag? Utvecklande för ordförrådet och grejer?
Och det hade det ju förståss varit ett gångbart argument om jag bodde i England, U.S.A eller kanske Kanada.
I Paris handlar engelsktalande om att försöka prata franska, på engelska. Till en början var jag orolig när jag gick in tobaksaffärerna för att köpa ett paket Lucky Strike Silver. Jag var liksom osäker på hur vida jag skulle gå på det logiska engelska uttalet eller om jag skulle använda rullande r mera det mera y-liknande uttalet av u.
Lycki Strrraik eh Silvèèrrr.
Osäkerheten grundade sig i att jag tänkte att kanske skulle fransmännen ta illa upp om jag så uppenbart misstrodde deras engelskakunskaper att jag inte ens försökte uttala ett engelskt namn på engelska. Det visade sig vara en helt obefogat.
Jag skulle antagligen framkalla precis samma tillstånd av fullständigt språklig dissonans om jag bad om en tub kalles kaviar istället för Lucky Strike Silver, korrekt uttalat.

Ajax Lemon löser upp fett och rengör effektivt, så Paris blir skinande rent och doftar fräscht av citron.

image46
Jag och mitt entourage bestående av en rumänsk (S) och en brasiliansk (A) språkstudent begav oss här om natten till en klubb en bit på väg ut till ingenstans i Paris förorter för att få höra Bra DJ spela skivor.
Eller jag och S var där på grund av detta, A var där för att han är en gentil brasilianare som mest ville ha lite kul.
Stället ligger 2 stop för att köpa ?på-vägen-öl? från métro-stationen. Och själva kön var så pass lång att det kändes vettigt att turas om att gå tillbaka till den kebab-butik där vi köpte ?på-vägen-öl? nummer två.
Men låt mig här sticka in att det inte på något vis handlade om något fylleslag. Inte alls, vi var minst lika timida och artiga som vi inte var fransmän. Vi språkade artigt med de kineserna bakom oss som bodde här sen två år tillbaka och pluggade till civilingenjörer. Jag lät artigt en av de längre fransmän jag stött på ställa sig rygg mot rygg med mig för att han skulle kunna konstatera att han ändock var en huvud kort.
Vi slängde ölburkarna i soptunnor och var samtliga oklanderligt klädda.

Efter 45 i kö, kommer vi fram till vakterna som föser undan oss och säger att här man inte stå, vill man komma in får man vänligt ställa sig i kö hette det.
Jag och S propsade lite på att det faktum att vi faktiskt gjort det som de bad om de senaste 45 minuterna borde ge oss ett legitimt skäl att faktiskt nu få komma in, utan större framgång. Det visade sig nämligen att vakterna inte var riktiga vakter.
I själva verket var det stora högar av den sortens beläggningar som bildas på toalettstolar som inte rengörs regelbundet, placerade utanför klubben med uppgiften att släppa in och neka gäster med samma precision och finess som
Jay sweettalkar Bethany i "Dogma".

Hursomhelst, jag och S insåg att slaget var förlorat och gick ställdes en bit bort i någon fåfäng förhoppning om att vakterna skulle glömma bort oss, hela kön skulle försvinna och vi skulle släppas i igen inom loppet av fem minuter.
Efter tio minuter ser både jag och S att det står en lång och hårig kille en bit bort utanför klubben, misstänkt lik Bra DJ.
Vi går fram för att prata och det visar sig att det inte bara var Bra DJ utan också att själva anledningen till att han stod utanför var att han inte heller fick fjärilar i magen eller skulle börja rodna tänkandes på ställets vakter.

Han erbjöd sig hursomhelst att ta med oss in eftersom han precis skulle börja sitt set.
Jag hörde Leif loket Olsson i mitt huvud säga:
- Gratulerar.
Och det kändes som att den hör kvällen nog skulle kunna ordna sig ändå och vilken tur att man inte är en aggressiv typ som bråkar med badrumsbeläggningar på något annat sätt än med plasthandskar och såpa.

A dyker upp från ingenstans och vi går alla tre fram till vakterna tillsammans med Bra DJ. Allt verkar gå bra, vakterna ger med sig och jag och S är inne när A som smugit lite bakgrunden plötsligt stoppas och vi tillfrågas om han är med oss.
Vi svarar jakande och befinner oss precis lika snabbt som vi kom in ute på gatan igen.
Efter att skamset kikat ner i marken en stund förklarar A att han ägnat de senaste 20 minuterna vi varit ifrån varandra åt att visa sitt missnöje med vakterna.
Jag tänker att diskutera med vakter borde vara lite som att måla vägstreck med TipEx.
Liksom energikrävande utan att det kommer något riktigt bra av det ändå.

Sen gick vi till ett annat ställe där jag blev bitchslappad av en tjej upprepade gånger som lika grundlöst som vakterna på stället innan avvisat oss hävdade att jag hade snott den mössa som hon helt uppenbart höll i den hand hon inte använde för att slå mig med. Det hela löste sig genom att en fransman och hans flickvän tyckte sin landskvinnas uppträdande var så pinsamt att de bjöd mig på drinkar resten av kvällen.

Sacre Bleu, vart fan man nu placerar taket.

image45
Det har alltid varit lite Kalle Anka över mig. Det mest uppenbara handlar ju förståss om mina uppenbara likheter med Janne Långben. Jag har slagit i varje dörrpost, lågt sittande bjälke och markis du inte ens vågat drömma om fanns.
Jag ser antagligen ganska rolig ut när jag vecklar ut mig från sittande till stående och folk brukar finna relationen kort-lång så lustig när de står bredvid mig att ett foto känns lika självklart som framför Eifeltornet.

Men det är inte bara det, jag är också väldigt klumpig och fruktansvärt dålig på att smyga när det verkligen är nödvändigt.

Det första yttrar sig på så vis att jag kan sitta och drilla med en penna, tappa den, sträcka mig efter den och samtidigt lyckas flippa till skolböckerna framför mig så de flyger upp en meter i luften, slå huvudet i väggen bakom mig, lite groggy misslyckas med att få tag på böckerna i luften och istället välta omkull de två bänkarna bredvid mig, ramla omkull på mage och oavsiktligt måla en kuk i pannan på mig själv. Flera gånger i veckan.

Det senare exemplifierades tydligt här om natten när jag (förvisso en smula överförfriskad, men det är egentligen bara en dålig ursäkt) kom hem till min nya lägenhet 05:30 och skulle fälla ut soffasängen.
Jag drog ut den och fällde ner den som man brukar göra, problemet var bara att sängen då fällde upp sig på andra sidan. Så jag gick till andra sidan och fällde ner den där. Läs ovanstående två meningar precis så många gånger du behöver för att få ett grepp om hur det var att syssla med det i en halvtimma.
Här kanske det passar bra att nämna att det är tillräckligt lyhört här för att höra när någon nyser och vakna upp kallsvettig från en dröm om söta lam.

Och att skrapa sängar fram och tillbaka på trägolv kan ju vanligtvis skapa en eller två fler decibel än en nysning. Å andra sidan kan jag många bra nya franska svärord nu.

Dåså

image44
Efter ett par dagar av:

-    Bonjour, tu parles angalais?
-    Bonjour, ah non monisseur, seulement un petit peu.
-    Ok, I?ll try anyway. I saw your ad about the apartment in FUSAC.
-    Oui?
-    And I?m wondering if it?s still available.
-    Oui?
-    Ok, so how long would you like to rent it for?
-    Oui?
-    January? May? June?
-    Oui?
-    Do you uderstand what I?m saying?
-    Oui...
-    My mother is on fire and I myself am riding a giraff singing childrens songs.
-    Oui?
-    Well great, we?ll keep in touch then, bye.
-    Oui?

Så gick jag till svenska kyrkan,  tittade på deras anslagstavla, ringde på första bästa annons och sitter nu på etta på i princip inga kvadrat alls, men ändå, ?i hjärtat av Marais?.

Saker du inte vissste var jobbiga eftersom du inte är lång.

image43

Tidigare inlägg