Tradin' War Stories

Ok jag tänker börja med en varning. Om du följer SVT:s sändingar av six feet under är det som kommer skrivas i den här bloggen grova jävla spoilers, så sluta läsa på en gång om du inte vill veta vad som händer i säsong 4 och 5, jag menar det, det vore trist att förstöra för er.
Så på allvar nu, sluta läs om du inte vill veta vad som kommer hända i säsong 4 och 5, låt bli,´läs inte vidare. Sista chansen nu, läs inte mer!



Jag hade tänkt jag skulle gå och lägga mig och sova nån gång vid tolvtiden på kvällen, eller kanske titta lite på six feet under och somna någon timma senare. Jag älskar den där serien alltså. Det följde sig inte bättre än att jag tittade tre avsnitt och plötsligt dog Nate. Igen.
Jag blev helt jävla förstörd och började gråta som om det var min egen bror som dött. Det var inte riktigt klokt. Efter det var det bara tre eller fyra avsnitt kvar och det var verkligen inte läge att sova. Hela efterföljane avsnittet grät jag, men lyckades sedan ett par minuter in i det efter det att hejda mig lite.
Jag snackar inte om några små tårar nu alltså som kanske kommer fram bara lite i ena ögonvrån, jag befann mig i själva definitionen av att gråta. Det bara rann och jag fick anstränga mig för att inte låta så mycket att E skulle komma och fråga om någon hade dött eller. Någon hade ju dött förvisso, men det tröst var inte riktigt på sin plats just för den sakens skull.
Klockan fem klickade jag igång det sista av snittet och tittade andaktsfullt igenom hela introt som jag vanligtvis brukar hoppa över. Det mesta gick bra. Brendas nya bebis verkade må bättre, Claire fick ett jobb i New York som fotograflärling, Keith och Davids barn bettete sig, Ruth verkade må bättre och Rico och Vanessa planerade att öppna ny begravningsbyrå. Men så plötsligt sitter allesammans runt ett bord och äter för att fira av Claire som ska flytta. Dom pratar om Nate, skålar för honom och jag börjar återigen gråta som ett barn. Och den här gången kommer det riktiga hulkningar och grejer också.
Men det är liksom inte nog där utan nu för man se hur dom en efter en, Ruth, Keith, Brenda, David, Rico och Claire dör i framtiden. Jag blir skakig bara jag tänker på det och det säger hur fan det kändes för några timmar sen när jag såg det. Jag grät mer än jag kan minnas att jag gjort någonsin antagligen.

För att ta ner mig på jorden lite var jag tvungen att gå upp, spola en massa vatten i ansiktet på mig själv och sedan titta på två avsnitt av "Everybody hates Chris". Klockan måste väl ah varit bortåt sju är jag somnade och klockan kvart i tolv vaknade jag. Jag känner mig fortfarande skakig. Vore det inte så förbannat mycket snö ute kanske jag skulle gå på en förbannat lång promenad.

Det är en bra serie. Det är trist att det är slut nu. Usch ja.