Herr Gårman
Ok, så fem veckor i Paris. Saker och ting går bra. Jag börjar hitta lite smått utan karta, jag kan rutinerna i snabbköpen, det ligger en tysk och sover på mitt lägenhetsgolv, min sociala inkompetens har gått från "tydligt karaktärsdrag" till "måttlig" och jag kan säga några fraser på franska.
Men helt ärligt så är det sistnämnda egentligen bara en bisak i förhållande till hur pass mycket sämre min engelska blir dag för dag.
För hur gärna jag än skulle vilja assimilera mig med fransmännen och tala deras språk även utanför lektionstid så är det ett det relativt svårt att bygga habila och fruktsamma konversationer kring fraser som "han gick mot röd gubbe", "jag skulle vilja ha en kaffe tack" och "älskling var är bilen?".
Alltså: jag pratar mest engelska. Men, tänker du, borde det inte vara bra för din engelska att öva den varje dag? Utvecklande för ordförrådet och grejer?
Och det hade det ju förståss varit ett gångbart argument om jag bodde i England, U.S.A eller kanske Kanada.
I Paris handlar engelsktalande om att försöka prata franska, på engelska. Till en början var jag orolig när jag gick in tobaksaffärerna för att köpa ett paket Lucky Strike Silver. Jag var liksom osäker på hur vida jag skulle gå på det logiska engelska uttalet eller om jag skulle använda rullande r mera det mera y-liknande uttalet av u.
Lycki Strrraik eh Silvèèrrr.
Osäkerheten grundade sig i att jag tänkte att kanske skulle fransmännen ta illa upp om jag så uppenbart misstrodde deras engelskakunskaper att jag inte ens försökte uttala ett engelskt namn på engelska. Det visade sig vara en helt obefogat.
Jag skulle antagligen framkalla precis samma tillstånd av fullständigt språklig dissonans om jag bad om en tub kalles kaviar istället för Lucky Strike Silver, korrekt uttalat.
Ajax Lemon löser upp fett och rengör effektivt, så Paris blir skinande rent och doftar fräscht av citron.
Jag och mitt entourage bestående av en rumänsk (S) och en brasiliansk (A) språkstudent begav oss här om natten till en klubb en bit på väg ut till ingenstans i Paris förorter för att få höra Bra DJ spela skivor.
Eller jag och S var där på grund av detta, A var där för att han är en gentil brasilianare som mest ville ha lite kul.
Stället ligger 2 stop för att köpa ?på-vägen-öl? från métro-stationen. Och själva kön var så pass lång att det kändes vettigt att turas om att gå tillbaka till den kebab-butik där vi köpte ?på-vägen-öl? nummer två.
Men låt mig här sticka in att det inte på något vis handlade om något fylleslag. Inte alls, vi var minst lika timida och artiga som vi inte var fransmän. Vi språkade artigt med de kineserna bakom oss som bodde här sen två år tillbaka och pluggade till civilingenjörer. Jag lät artigt en av de längre fransmän jag stött på ställa sig rygg mot rygg med mig för att han skulle kunna konstatera att han ändock var en huvud kort.
Vi slängde ölburkarna i soptunnor och var samtliga oklanderligt klädda.
Efter 45 i kö, kommer vi fram till vakterna som föser undan oss och säger att här man inte stå, vill man komma in får man vänligt ställa sig i kö hette det.
Jag och S propsade lite på att det faktum att vi faktiskt gjort det som de bad om de senaste 45 minuterna borde ge oss ett legitimt skäl att faktiskt nu få komma in, utan större framgång. Det visade sig nämligen att vakterna inte var riktiga vakter.
I själva verket var det stora högar av den sortens beläggningar som bildas på toalettstolar som inte rengörs regelbundet, placerade utanför klubben med uppgiften att släppa in och neka gäster med samma precision och finess som Jay sweettalkar Bethany i "Dogma".
Hursomhelst, jag och S insåg att slaget var förlorat och gick ställdes en bit bort i någon fåfäng förhoppning om att vakterna skulle glömma bort oss, hela kön skulle försvinna och vi skulle släppas i igen inom loppet av fem minuter.
Efter tio minuter ser både jag och S att det står en lång och hårig kille en bit bort utanför klubben, misstänkt lik Bra DJ.
Vi går fram för att prata och det visar sig att det inte bara var Bra DJ utan också att själva anledningen till att han stod utanför var att han inte heller fick fjärilar i magen eller skulle börja rodna tänkandes på ställets vakter.
Han erbjöd sig hursomhelst att ta med oss in eftersom han precis skulle börja sitt set.
Jag hörde Leif loket Olsson i mitt huvud säga:
- Gratulerar.
Och det kändes som att den hör kvällen nog skulle kunna ordna sig ändå och vilken tur att man inte är en aggressiv typ som bråkar med badrumsbeläggningar på något annat sätt än med plasthandskar och såpa.
A dyker upp från ingenstans och vi går alla tre fram till vakterna tillsammans med Bra DJ. Allt verkar gå bra, vakterna ger med sig och jag och S är inne när A som smugit lite bakgrunden plötsligt stoppas och vi tillfrågas om han är med oss.
Vi svarar jakande och befinner oss precis lika snabbt som vi kom in ute på gatan igen.
Efter att skamset kikat ner i marken en stund förklarar A att han ägnat de senaste 20 minuterna vi varit ifrån varandra åt att visa sitt missnöje med vakterna.
Jag tänker att diskutera med vakter borde vara lite som att måla vägstreck med TipEx.
Liksom energikrävande utan att det kommer något riktigt bra av det ändå.
Sen gick vi till ett annat ställe där jag blev bitchslappad av en tjej upprepade gånger som lika grundlöst som vakterna på stället innan avvisat oss hävdade att jag hade snott den mössa som hon helt uppenbart höll i den hand hon inte använde för att slå mig med. Det hela löste sig genom att en fransman och hans flickvän tyckte sin landskvinnas uppträdande var så pinsamt att de bjöd mig på drinkar resten av kvällen.
Sacre Bleu, vart fan man nu placerar taket.
Det har alltid varit lite Kalle Anka över mig. Det mest uppenbara handlar ju förståss om mina uppenbara likheter med Janne Långben. Jag har slagit i varje dörrpost, lågt sittande bjälke och markis du inte ens vågat drömma om fanns.
Jag ser antagligen ganska rolig ut när jag vecklar ut mig från sittande till stående och folk brukar finna relationen kort-lång så lustig när de står bredvid mig att ett foto känns lika självklart som framför Eifeltornet.
Men det är inte bara det, jag är också väldigt klumpig och fruktansvärt dålig på att smyga när det verkligen är nödvändigt.
Det första yttrar sig på så vis att jag kan sitta och drilla med en penna, tappa den, sträcka mig efter den och samtidigt lyckas flippa till skolböckerna framför mig så de flyger upp en meter i luften, slå huvudet i väggen bakom mig, lite groggy misslyckas med att få tag på böckerna i luften och istället välta omkull de två bänkarna bredvid mig, ramla omkull på mage och oavsiktligt måla en kuk i pannan på mig själv. Flera gånger i veckan.
Det senare exemplifierades tydligt här om natten när jag (förvisso en smula överförfriskad, men det är egentligen bara en dålig ursäkt) kom hem till min nya lägenhet 05:30 och skulle fälla ut soffasängen.
Jag drog ut den och fällde ner den som man brukar göra, problemet var bara att sängen då fällde upp sig på andra sidan. Så jag gick till andra sidan och fällde ner den där. Läs ovanstående två meningar precis så många gånger du behöver för att få ett grepp om hur det var att syssla med det i en halvtimma.
Här kanske det passar bra att nämna att det är tillräckligt lyhört här för att höra när någon nyser och vakna upp kallsvettig från en dröm om söta lam.
Och att skrapa sängar fram och tillbaka på trägolv kan ju vanligtvis skapa en eller två fler decibel än en nysning. Å andra sidan kan jag många bra nya franska svärord nu.