Med uppenbar känsla för effiktivitet.

image52
Att skriva in sig på ett universitet kan ju vara lätt, kul, spännande och alldeles, alldeles åt helvete krångligt.
För några dagar sedan gick jag till angiven adress på angiven tid för att skriva in mig på ett Paris alla universitet för en termin av semistudier. Jag hade enligt instruktion tagit med mig det pappret som visade att jag var anmäld till kursen, den faktura som sa att jag betalat kursavgiften, pass, kopior på mina utgångsbetyg från gymnasiet samt två passfoton. Instruktionerna sa att jag skulle vara där någon gång mellan 09:00 och 12:00 på förmiddagen eller 13:00 och 16:00 på eftermiddagen.
Det var alltså tämligen enkelt att sluta sig till att det inte skulle röra sig om någon samling av något slag utan bara lite viftande med papper och pass till dess att någon på andra sidan av någon sorts bord skulle vara nöjd.
Det var inte riktigt rätt.
För när jag 15:30 snubblar in på plats räcks jag en stor vit lapp med siffrorna 8 och 4 på samt blir visad ner till en stor aula. På de med uppfällbara säten utrustade stolarna sitter en handfull studenter utspridda och väntar, alla med varsin vit kölapp. På aulans scen står fem stycken stora bruna skrivbord utplacerade, alla utrustade med pappershögar utspridda i en enda röra samt med en fransk nypermanentad tant bakom. Framför varje tant sitter en student och pratar lågmält.

Så fort det uppstod en vakans på någon av stolarna framför de permanentade tanterna gick någon av studenterna som satt ute i aulan upp, satte sig ner framför och började prata lågmält. Inga som helst indikationer på att det fanns någon praktisk mening med nummerlapparna, bortsett från att kanske ingjuta vissa falska förhoppningar om att det skulle kunna finnas ett kösystem, syntes till. Det var helt enkelt bara att kliva upp på scen så fort man kände att man vågade.
Så efter några minuter när jag såg att den student som satt framför tanten närmast mig var på väg att resa sig upp samlade jag ihop mina papper smet fram.
Studenten framför mig reste på sig och gick, jag satte mig ner på stolen så snabbt att den inte kan ha upplevt mer än två, högst tre, sekunder i frihet från rumpa.
Den nypermanentade tanten framför mig tittade vänligt på mig och på den bunt papper jag hade framför mig. Jag väntade på att hon skulle säga någonting.
Hon sa ingenting.
Det finns nämligen, har jag nu lärt mig, en oskriven regel som säger att en fransk universitetstant inte pratar om hon inte får en direkt fråga först eller blir överräckt exakt det papper eller formulär hon tänkt sig.
Jag bläddrade bland betyg, passfoton, fakturor, anmälningsbekräftelser och stammade tillslut ur mig: "Qu'est-ce que vous-voulez à moi?"
Det var menat som ett artigt sätt att fråga vilka papper tanten egentligen ville ha, men skulle säkert, om jag inte samtidigt bläddrat i mina papper med desperat blick, blivit en mer dramatisk replik i stil med "Vad vill ni mig egentligen!?".
Min franska är trots fem månader på plats här i Paris inte särskilt mycket att skriva hem om. Hon svarade hur som helst något i stil med att det berodde minsann på vad jag hade. Jag räckte henne alla mina papper och hon plockade fram bekräftelsen på att jag var anmäld till just denna kursen och gav sedan tillbaka den samt övriga papper.

Hon pratade sedan med mig i några minuter och jag nickade artigt som för att göra intryck av att jag förstod det mesta av vad hon sa. Sedan gav hon mig ett par papper med rätt mycket text, ritade stora blyertscirklar runt textpartier och enskilda datum samt tider. Hon gav mig en karta och sedan fick jag välja en liten grön lapp med en tid och ett datum då jag skulle bege mig till den på kartan utsatta adressen.
Sedan var vår pratstund över och vad jag hade varit med om var alltså en information om vart jag skulle ta mig för att skriva in mig. Jag hade alltså först fått ta del av en information som berättade vart jag skulle ta mig för att bli informerad om vart jag skulle gå för att skriva in mig. Mycket effektivt alltså.

Några dagar senare gick jag till den på karta utpekade adressen med samma mängd papper som senast. Eftersom jag inte hade haft användning för dem än förutsatte jag att man skulle kräva dom av mig nu eftersom det så tydligt stått att de var mycket viktiga för att fullborda inskrivningen.
Denna gången gällde det en utsatt tid, inte ett tidsspann att inställa sig inom, utan en på minuten preciserad tid då man skulle vara på plats. Jag tänkte alltså att denna gång skulle det röra sig om någon form av samling där man skulle informera oss i grupp om hur vi nu skulle gå vidare.
Jag möttes av en kö. Jag stod i kö c:a en timme. En fransk tant kommer fram till mig med två lappar, en rosa och en vit, samt med en frågande min. Hon säger ingenting.
Jag suckar lite, tittar på henne höjer och sänker axlarna och börjar rota efter något i mina fickor eller väska efter en lapp eller dylikt som skulle kunna hjälpa mig kommunicera med denna kvinna.
Hon uppfattade tydligt min instinktiva axelryckning och tog sedan mitt letande i fickorna som någon sorts tonårsrebelliskt händerna i fickorna beteende.
Hon muttrade något om "oh la la, les mains dans les poches!", sedan sa hon "quelle cours?" varpå jag, alldeles tagen av att det fanns fler en än kurs att välja på, försöker säga något om att jag inte förstår och borde jag ha valt något innan jag gick hit eller hur var det egentligen?
Hon räcker mig bara den rosa och den vita lilla lappen och går sedan vidare mot näste man till rakning.

Den rosa och den vita lilla lappen är två små formulär där jag ska fylla i mitt namn och min adress. Jag gör det och blir sedan nickad åt av en annan fransk tant som sitter vid en dator bakom en alldeles för hög disk. Jag går fram till henne och räcker fram mina små lappar. Hon slänger ett snabbt öga på dom och ger sedan mig en betydligt längre blick. Jag stirrar tillbaka frågande och förvirrat varpå hon med halvstängd mun morrar fram "la date et la signature!".

Det gör mig alltid så nervös det där när de ber om datum och signatur, helt enkelt för att det så ofta kan vara så att själva handläggaren ska signera att ärendet är handlagt och eftersom det är så mycket enklare att skriva dit datum och signatur än att sudda ut dem eller kanske tvingas fylla i ett helt nytt formulär brukar jag göra så, säkra före det osäkra liksom.

Lite tagen av den franska tantens mycket uppriktiga och oåterhållsamma irritation glömmer jag bort vilket datum det egentligen är och fumlar lite med min mobiltelefon för att ta reda på det samtidigt som tanten tittar på fullständigt ovillig att vara behjälplig. Jag tvekar ytterligare en stund över om jag ska texta månaden eller bara skriva siffror men bestämmer mig sedan för att gå på det förstnämnda.
Jag skriver under skjuter sedan lite försiktigt lappen mot tanten. Hon bara stirrar på mig i ett par sekunder och ryter sedan till att det minsann ju bara är att sätta i gång och göra samma sak med den andra lappen.
När jag gjort det tar hon en av lapparna och skriver sedan av mitt namn och min adress in på hennes dator. Sedan ger hon tillbaka lappen till mig och säger att jag ska gå till den adress jag redan varit på en gång för att betala kursavgiften.
Jag berättar för henne att jag redan gjort det och hon säger att det varken är hennes bord eller problem. Hennes bord och problem var nämligen att ta folks namn och adress för att skriva in dom på sin dator.
Det var alltså det jag hade stått i kö i en timma för att göra, få en sur tant att skriva in mitt namn och min adress på sin dator. Uppgifter som man kunde tänka sig att de redan borde ha från min anmälan? Men jag har å andra sidan aldrig jobbat med administration.

Jag gick tillbaka dit jag skulle gå för att betala, eller i alla fall försöka förklara att jag redan hade betalat. Jag stod i kö i c:a 45 min och lyckades sedan efter ett par telefonsamtal och en ivrig uppgivenhet efter ytterligare 20 min få det klargjort och accepterat att jag redan hade betalt kursavgiften.
Nu fick jag ställa mig i kön för att få mitt student-id. Det tog inte mer än 20 minuter, men några passfoton var inte nödvändiga eftersom de använde sig av en webbkamera som, när jag satt upp rakt på stolen framför, kunde tros skulle ta kort på min navel.
Id-kortet skrevs ut och tanten som nyligen tittat på mitt pass tittade på student-id:t och frågade sedan om mitt namn verkligen stavades så som det hade stavats på student-id:t. Jag svarade att nej det gjorde det inte och förklarade att mitt pass var ett alldeles utmärkt facit för att ta reda på rätt stavning. Hon korrigerade stavningen på sin dator och skrev sedan ut ett nytt student-id som dock fortfarande uppvisade samma tryckfel.
Hon vände sig förvirrat till en kollega som förklarade att uppgifterna när student-id:t skrevs ut togs från datorerna där jag hade varit för att lämna mitt namn och min adress och inte kunde ändras här. Surtanten som alltså enbart hade till uppgift att skriva in folks namn och adress på en dator hade alltså fått en på tok för komplicerad uppigft för sin kompetens. Id-Tanten ryckte lite på axlarna, tog en penna och klottrade över det felaktiga O:et med ett U och räckte mig sedan id:t.

Någon dag senare skulle det göras franskatest för att ta reda på hur pass avancerad franska man klarade av och därifrån avgöra vilken klass man skulle hamna i.
Till en början var det av någon outgrundlig 20 minuters kö för att över huvud taget komma in i salen där provet skulle göras. Sedan gjorde man testet på ungefär 15 min och fick vänta i en och en halv timma på att få komma ut.
Här använde man sig nämligen av ett genialiskt system där man fick sitt prov rättat tillsammans med lärare direkt efter det att man skrivit provet, vilket alltså ledde till en del köande. Anledningen till detta genialiska system, fick jag förklarat för mig, var för att ta reda på hur pass bra man var på den muntliga delen.
Och visst kunde ju det ha varit ett alldeles godtagbart argument om inte ytterligare ett provtillfälle som skulle testa just de muntliga färdigheterna var inplanerat senare.
Detta prov skulle genomföras ett par dagar efter det att föreläsningarna börjat och man blivit indelad i klasser och nivåer. Bra va?

Bortsett från det nyss nämnda uppkommande provet tror jag nu att jag utsatts för den sista prövningen i det välsmorda administrationsmaskineri vi kan kalla La Sorbonne.
Det var igår när jag stod i kö en timma för att få ett schema.
Ja, nu kan studierna börja.

Kommentarer
Postat av: Philip

Trots denna gemenskap jag känner för din, hm, aversion till underlig byråkrati så känner jag mig lite utfryst. Vilken kurs är det du ska gå, det är det jag undrar?

Postat av: ohan

Nej, känn dig inte utfryst Philip! Det vill jag verkligen inte att du ska göra, när som helst nu under de närmsta dagarna ska jag berätta om isen i Wien, med värme, bara för dig Philip!

2008-02-23 @ 15:10:50
URL: http://ohan.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback