Tradin' War Stories

Ok, så fem veckor i Paris. Saker och ting går bra. Jag börjar hitta lite smått utan karta, jag kan rutinerna i snabbköpen, det ligger en tysk och sover på mitt lägenhetsgolv, min sociala inkompetens har gått från "tydligt karaktärsdrag" till "måttlig" och jag kan säga några fraser på franska.

Men helt ärligt så är det sistnämnda egentligen bara en bisak i förhållande till hur pass mycket sämre min engelska blir dag för dag.
För hur gärna jag än skulle vilja assimilera mig med fransmännen och tala deras språk även utanför lektionstid så är det ett det relativt svårt att bygga habila och fruktsamma konversationer kring fraser som "han gick mot röd gubbe", "jag skulle vilja ha en kaffe tack" och "älskling var är bilen?".
Alltså: jag pratar mest engelska. Men, tänker du, borde det inte vara bra för din engelska att öva den varje dag? Utvecklande för ordförrådet och grejer?
Och det hade det ju förståss varit ett gångbart argument om jag bodde i England, U.S.A eller kanske Kanada.
I Paris handlar engelsktalande om att försöka prata franska, på engelska. Till en början var jag orolig när jag gick in tobaksaffärerna för att köpa ett paket Lucky Strike Silver. Jag var liksom osäker på hur vida jag skulle gå på det logiska engelska uttalet eller om jag skulle använda rullande r mera det mera y-liknande uttalet av u.
Lycki Strrraik eh Silvèèrrr.
Osäkerheten grundade sig i att jag tänkte att kanske skulle fransmännen ta illa upp om jag så uppenbart misstrodde deras engelskakunskaper att jag inte ens försökte uttala ett engelskt namn på engelska. Det visade sig vara en helt obefogat.
Jag skulle antagligen framkalla precis samma tillstånd av fullständigt språklig dissonans om jag bad om en tub kalles kaviar istället för Lucky Strike Silver, korrekt uttalat.