Franska köket.

image48


Det var fint väder idag, sjukt fint, så jag satt en stund vid floden tillsammans med ett gäng Parisare som likt alla andra dagar i oktober inte ser några som helst problem med att använda Seines kaj som vilken medelhavsstrand som helst.
Men speedos och solkräm i all ära, jag fick nog och beslöt mig för att vandra runt lite i mitt kvarter.
Det visade sig också rätt snart vara en relativt försumbar aktivitet. Soligt väder lockar ju nämligen fram alla de där vidriga människorna vars huvudsakliga syfte i livet verkar vara att vara många, på samma ställe, vid samma tid och i vägen. Så jag gick hem för att kolla
facebook eller något annat typiskt franskt man kan passa på att göra när man ju faktiskt bor i Paris. Jag tröttnade på det efter ett tag också.

Samtidigt kröp sig hungern på och eftersom jag allt för många gånger den senaste tiden gjort vegetariska croque monsieur i stekpanna (jag har ingen ugn) så kände jag att jag borde hitta på något annat.
Och det var antagligen här gud eller någon annan högre makt beslöt sig för att använda sitt gudomliga inflytande på mig. Kanske har antalet tillfällen hemlagade rätter innehållandes huvudsakligen acrylamid tillagats sjunkit så drastiskt på sista tiden att gud eller någon högre makt helt enkelt kände sig tvungna att kvotera in ett sådant tillfälle i mitt liv för att försöka bibehålla ett gudomligt omfångsrikt spann av rätter som tillagas hemma i allmänhet. För sekunderna senare tänkte jag, utan att någonsin tidigare ens ha övervägt att överväga det:

- Jag borde kanske fritera något, lök typ.

Tänkt och gjort, jag gick ner till mitt lokala snabbköp och köpte lite ingredienser till frityrsmet. Jag hällde i en ansenlig mängd olja i en kastrull, satte plattan på max, kände mig väldigt nöjd med att ha lärt mig vad bakpulver heter på franska och började skära upp lite lök.
Det började komma väldigt mycket rök från kastrullen med oljan, men jag tänkte att det är väl så det ska vara. Jag la ett lock på kastrullen och öppnade ett fönster.
Plötsligt märker jag att locket börjar hoppa lite och att underliga blå ljusfenomen visar sig därunder. Jag kliar mig lite i huvet och lyfter på locket för att se efter.
Det visar sig att jag värmt upp oljan till självantändning. "Oj" tänker jag, lyfter av kastrullen och står en stund med 5 dl brinnande i olja i handen och funderar på vad man egentligen gör med 5 dl brinnande olja. Jag kommer till slutsatsen att ingen eld kan väl vara svårare än att den löses med vatten, right?
Inte, right.
Inte right alls, överhuvudtaget, någonsin... skulle det visa sig.

Alla ni som är någorlunda allmänbildade eller någonsin lyckats allt för bra med att värma olja vet att kallt vatten sprutat ner i självantänd olja fungerar som tändvätska och inget annat. Själv tillhörde jag ju som historien visat inte någon av ovanstående kategorier, varför jag gapade rätt stort när jag såg hela min parisiska köksvrå stå i stora orangea lågor.
Jag hann tänka att "jaha här står jag och eldar upp min svarthyrda lägenhet i Paris" och "undrar om jag hinner hämta kameran".
Jag hann inte tänka mer än det eftersom eldsvådan aldrig lyckades få fyr på köksluckorna eller tapeterna runtomkring och därför bara varade i 6-7 sekunder.

Jag skadade mig inte på något vis och elden resulterade till största delen enbart i sotmärken över hela köket möjliga att skrubba bort.
6 till 7 sekunder av eldinferno i mitt kök räckte hursomhelst alldeles utmärkt för mig att förstå att vegetariska croque monsieur var precis vad jag var sugen på.

Kommentarer
Postat av: äm

hahaha. känns bra att jag är mer allmänbildad än du när det gäller olja och vatten. fy fan va läskigt.
och jag vill till paris så mycket när jag läser din blogg. hur länge ska du stanna?
om nästa engelsman inte är ett hått fack ska jag absolut säga att det är fucking skagen-stir.
i annecy var jag för att jag egentligen skulle till paris och sen till nice och sen kanske någon annanstans, men det var något som var fullt på alla ställen, så tillslut sa jag bara "finns det något ställe med hav eller sjö där man kan bada?" och då sa nina på avista, ja annecy. bra, sa jag. och så åkte jag dit. och sjön var helt amazing så jag ångrar ingenting, som lena PH skulle ha sagt. stället är faktiskt skitvackert i allmänhet. love it.

Postat av: David

konstigt nog känns det som om allt faktiskt är helt i sin ordning här. kanske är det för det inte helt oansenliga antal gånger vi lagat pannkakor tillsammans. kanske är det för den gudomliga rättvisa som skipats efter att du fått för dig den fullständigt befängda uppfattningen att det vore en bra idé att fritera lök (som jag lärde mig för några veckor sedan är resultatet av denna aktivitet inte världens mest spännande kulinariska upplevelse). men hursomhelst är det tur att det inte gick riktigt illa, det hade varit osmidigt!

2007-10-07 @ 13:26:35
URL: http://magisktmentragiskt.wordpress.com
Postat av: David

En gång i tiden fick jag, av en viss person, följande kommentar: "det är viktigt att med en regelbunden frekvens uppdatera sin blogg".

Jag undrar nu hur samma person ställer sig till detta påstående idag. Nå?

2007-10-23 @ 12:40:45
URL: http://magisktmentragiskt.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback