Vem är Karin Green?

lisebergstornet
Jag var på arbetsintervjuv här om dagen. På liseberg. Det var fan så läskigt. Man liksom letar sig runt till baksidan av lisseberg och hitter en liten dörr med den i kallelesen angivnia adressen. Väl där inne står en en stor skylt som berättar att om man är här för intervjuv så ska man följa de gröna markeringarna i golvet. Så man går upp för en trappa och in i smal korridor blint stirrandes på de lisebergsgröna små tejpbitarna i golvet. Plötsligt kommer man fram till ett stort rum till bredden fyllt med nervösa gymnasieundomar som stirrar på varandra som om alla var knivmördare i en mörk gränd.
På ena väggen finns en lång glasruta som känns lite tonad, ungefär som de till förhörsrum i polisserier ni vet? Så alla sitter där, med sina nykopierade betyg och referensnummer i fina små plastfickor omgivna av knivmördare och känner sig samtdigt obehagligt iaktagna av något främmande. Sen plötsligt kommer två personer ut, en kvinna klädd i kostymbyxor, vit blus med stor krage och en skriklila kavaj och en man klädd i kostymbyxor, vit skjorta och en diagonalrutig skriklila slips.
De säger att det ska bli ett litet upprop och att de sedan ska ta bilder på oss. Ingen storebrorskänsla där inte. Sen delades vi in i två grupper och hade gruppintevjuv. Vi satt runt ett avlångt bord, på det stod två skålar med Twist-blandning. Ingen vågade ta något. Kvinnan i den skriklila kavajen sa åt oss att för all del ta för oss av godiset. Ingen tog något. Vi pratade lite och sedan gick de klädda i skriklila intervjuvarna iväg en stund, innan de gick ut sa de att vi för all del skulle ta för oss av godiset. Ingen tog något.

Sen blev det små individuella intervjuver och frågan kom: "Har du någon svag sida eller dålig egenskap?". Jag skurvade lite på mig och sa att det förståss var svårt att svara på, men drog tillslut till med att jag ibland kunde ha svårt att öppna mig för folk och vara jättesocial på en gång. Skitbra med tanke på att jag under gruppintervjuven suttit och pratat om hur viktigt det är att man får en bra sammanhållning med sina arbetskamrater, att man kan prata och ha roligt tillsammans.
Men kanske gjorde jag ett hyfsat intryck i alla fall.

För övrigt såg jag den sötaste tjejen jag någonsin sett kanske i den där första samlingssalen med det mörktonade fönstret. Jag hade satt och funderade på hur jag på mest avslappnade och enklaste sätt skulle kunna ta kontakt med henne och blev nervös över sjävla tanken på att jag antagligen skulle göra det. Jag blev tvungen att med händerna vrida bort mitt huvud och tyst viska för mig själv "focus man, focus". Det kunde ju räcka att vara toknervös inför arbetsintervjuven tänkte jag. Karin Green hette hon för övrigt (jag snappade upp det vid uppropet).

Jag har sökt över hela internett efter henne, utan vidare lycka. Det är svårt med männskor som inte använder internett för att totalexponera sig själva.
Joråsatte...



 


Kommentarer
Postat av: Bugg

Karin Green gick i min klass på gymnasiet. Fast hon var inte i skolan så ofta.

2006-01-26 @ 23:39:36
Postat av: Johan

Jag vet. Jag fick upp det på nån sida när jag googlade. Fast jag tror att det kanske inte är samma.

2006-01-26 @ 23:43:04
Postat av: Bugg

Karin Green i min klass var lättast att känna igen på de stora brösten.

2006-01-27 @ 21:09:22

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback