Tradin' War Stories

Igår var jag glad att jag bor i Göteborg. Det händer liksom inte i Örebor att Jens Lekman och Erlend Öye en söndag på bakfyllan säger att "fan va trist det här är, vi borde hitta på nåt kul imorrn, kanske kunde vi lira lite sköna låtar på pustervik och bara ta 40:- i entré".
Det var en bra kväll. Efter de båda indié-institutionerna dragit av några dängor bjöds det på indie-dans och det var trevligt. Efteråt diskuterade jag och E tjejer och kom fram till det vanliga. Jag ska gå in på det nån gång när jag upprörs mer av det. 
Sen gick vi hem, det tog en och en halv timma, det bruakr ta ungefär 40 minuter, men vi tog lite omvägar och så. Jag brukar resonare som så att när man är arbetslös i den utsträcknignen som jag och E är för tillfället så finns det ju ingen ritkgtig mening med att ta vagnen. Självklart för att man känner sig lurad om man betalar, eller måste sitta på helspänn och vara rädd för grönklädda nazister om man itne betalar. Men det är framförallt så att man inte har ett så otroligt jävla fullspäckat schema att man bara längtar efter mer dötid att göra av. Man kan gå istället. En bra syssla, man har ett mål och vet precis vad man sak göra på vägen.

Imorse vaknade jag klokan ett eller två. Jag hade tänkt mig att komma upp nån gång vid tiotiden för att hinna se någonting av världen innan det straxt efter lunch blir natt igen.
Det hela kändse jobbigt och jag blev så lack att jag drog ner gardinerna, bäddade ner mig i soffan med mitt täcke och tittade på 6 avsnitt av "Six Feet Under". Min säng står en meter från soffan och skärmen till datorn går alldeles utmärkt att vinkla till sängen om man så vill, men sitter man i soffan så känns det mer som att man har gått upp och gör något av sin dag.

Jag tror att jag ska fortsätta titta på "Six Feet Under" nu. Imorgon får E och jag besök vid tvåtiden, det blir spännande. Kanske ska jag försöka gå upp innan lunch.